I krisen går vi lätt på känslor

Par-Anders Granhag Professor Psykologiska institutionen; Goteborgs universitet

Experter tycker olika, rubriker larmar, handlingskraft utkrävs medan resten av världen stänger ner. Hur påverkar det oss? Kan vi, och inte minst våra beslutsfattare, ens tänka klart kring hur vi ska skydda oss mot corona?

Människan är i grunden en social varelse, säger Pär-Anders Granhag, professor på psykologiska institutionen.
– Det har garanterat vår överlevnad genom historien. Vi gör som andra gör. När vi ser eller hör att andra bunkrar, att det är tomt på hyllorna i affären, tänker vi lätt: ”jag ligger efter, andra har nog kunskaper som jag inte har”. Det skapar en snöbollseffekt och plötsligt bunkrar många toapapper och vissa matvaror.

Vad händer om vi sätter in den här enkla psykologin i ett makroperspektiv? Om vi bortser från toarullarna och ser på hur länder och myndigheter agerat världen över. Har det skapat en överdriven oro bland världens beslutsfattare?
– Det är väldigt svårt att utvärdera när vi befinner oss mitt i stormens öga. Framtiden får utvisa om Sverige fattade rätt beslut, till exempel att inte stänga förskolor och grundskolor. Om ett par veckor kan det visa sig vara ett misstag, men det är alltid lätt att vara efterklok, förklarar Pär-Anders Granhag
– Beslutsfattarna är inte opåverkade av situationen i andra länder. I våra nordiska grannländer finns också bra analytiker, så varför ska vi i Sverige göra annorlunda? Sådant måste sätta press på beslutsfattare.

I medierna har ledarskribenter och andra pratat mycket om att det behövs ”handlingskraft”, att politiker och beslutsfattare gör för lite. Hur påverkar det?
– Att vara handlingskraftig betyder att agera och göra något åt en situation. Men det kan också handla om att bestämma att sitta still i båten och inte falla till föga för pressen att göra stora förändringar. Det krävs en styrka och beslutsamhet att stå emot. Att inte stänga skolor är ett kraftigt beslut.
Beslutsfattande i en krissituation är ett stort och välbeprövat område inom psykologin, påpekar Pär-Anders Granhag. Därför kan beslutsfattarna i våra grannländer knappast ha agerat i affekt. De har också lyssnat på experter och gjort upp scenarios och modeller för att kunna fatta välgrundade beslut.
– Det visar på hur olika man kan vikta information i ett sådant här dynamiskt läge. Jag skulle vara väldigt försiktig med att säga att någon fattat fel beslut. Vi har inget facit ännu.

Det faktum att experter i början av krisen inte var överens tror Pär-Anders Granhag är en av orsakerna till att oron har förstärkts.
– I början av krisen såg jag exempelvis hur två trovärdiga experter i tv tyckte olika om huruvida vi skulle flyga till Thailand. Då inträffar det vi psykologer kallar kognitiv dissonans, att vi blir hängande i ett slags limboläge. Den ena säger att det är ofarligt, medan den andra säger att en pandemi är att vänta. Vi gillar inte att befinna oss i detta dissonansläge och måste bestämma oss för det ena eller andra. Känslor kommer in i bilden, vilket ökar oron.
– Jag tror myndigheter och medier underskattar effekterna av sina formuleringar. Säger man att vem som helst kan bli smittad så begriper det flesta, att så måste det vara eftersom det inte finns något vaccin. Men det gör också något annat med oss. Det låter otäckt, man reagerar instinktivt, blir orolig och tänker inte lika skarpt. Man agerar på känsla och fattar överilade beslut eller börjar hamstra och bunkra.

Då hjälper det inte att myndigheter informerat om att mat och annat inte kommer att ta slut – man är ändå rädd för att distributionssystemet ska kollapsa.
– Bunkring kan förstås också vara en förberedelse inför att man själv kan bli sjuk och då inte kommer åt att handla. Och det är ju inte så konstigt att vilja ha mat hemma för en vecka om man blir dålig. Men bunkring kan också skapa problem. Jag var inne på apoteket i förra veckan. Det fanns inget smärtstillande kvar. Man kan skämta om toapapper, men om folk sitter friska hemma med mängder Alvedonaskar, medan de som verkligen behöver inte får någon medicin, då är det allvarligt.

Alarmistiska rubriker som skapar oro och flock- och massbeteende behöver dock inte nödvändigtvis vara något dåligt, menar Pär-Anders Granhag.
– Att folk har varit mer rädda, oroliga och försiktiga vid en viss tidpunkt kan visa sig vara bra i efterhand. Vid HIV-utbrottet tyckte man att det värsta som kunde hända var att folk fick reda på att risken för att bli smittad var väldigt låg. För då skulle de inte vara försiktiga längre. De hade såklart en poäng.

AV: LARS NICKLASON, GU JOURNALEN. Källa: Göteborgs universitet