Samhället går igenom en ny fas som människor inte har sett de senaste decennierna. För att kunna utstå de mest krävande utmaningarna framför oss behövs ingen plan, ingen form av ekonomisk eller annan praktisk strategi och ingen motivation till att följa samma vardag som innan med rutiner i omgivningen. Det enda som behövs för att klara av kommande påfrestningar är resiliens.
Jag vet inte vad det innebär, eftersom jag föddes vid sekelskiftet och har för lite livserfarenhet för att kunna uttala mig om den exakta innebörden av ordet. Jag vet inte vad det betyder ännu, men jag lär mig i takt med att tiden går och genom att se på alla förändringar som sker framför mina ögon.
Vår generation har ingen resiliens. Vi har ångest över bostadsmarknaden, utbildningens väg och vår inkomst, men vi har aldrig upplevt brist på matvaror i butiker och ransoneringar. Vi minns ingen tid då det faktiskt fanns en risk för att stridsflygplan skulle flyga över våra hem; när ingen visste vad som var propaganda och sanning bland alla narrativ i medier. För första gången när vi stannar till och läser ett inlägg eller en artikel på datorn frågar vi oss om påståendet är sant eller om det bara är propaganda, och går sedan igenom den frågan igen, ännu mer noga. För första gången när vi går till affären tänker vi på priset och försöker att undvika rädslan av att den dagen kan komma, den dagen då vi inte har råd med lika mycket, den dagen då vi inte har råd med tillräckligt mycket. Vi känner oro och ångest inför annat än det som berör oss själva. Frågor som “hur ska det bli med att hitta en bostad?” och “har jag hittat en partner som är rätt för mig?” blir till “vad kommer hända om priserna fortsätter stiga?”. Vi försöker att fokusera på vår utbildning, men det är inte samma lätta känsla och benägenhet att hålla fokus som förr. Någotning har förändrats i grunden, i själva atmosfären på festen eller klubben. Det märks att någonting är annorlunda. Vi känner behovet av att hålla ihop som en helhet och jag tror till och med att vi börjar inse värdet av ett kollektiv.
De äldre verkar ha glömt bort sin resiliens. Alla krig inom Europa upphörde under en lång tid (innan 2000-talet inledes med nya konflikter och ett nytt krig plötsligt dök upp nyligen). Europa enades och blev ett enda stort projekt med EU efter andra världskriget, något som i sin tur blev till en gemenskap och ett samarbete. Kalla kriget var borta, och alla krig efter det var långt borta från deras hem (fram tills nu). Osäkerheten ersattes av ett oerhört lugn; ekonomisk tillväxt, mode, semesterresor. Idealbilden av att ha ett lugnt familjeliv och ett meningsfullt arbete dök upp. Tiderna är bättre nu. Tiden var bättre förut. Nu kommer det tillbaka igen. Osäkerheten idag får de att bli osäkra. Marknadens instabilitet gör de otrygga. Meddelanden om krig gör de obekväma. För om allt hittills har gått så bra, hur kunde detta hända? Hur kan saker som en pandemi och ett krig bara dyka upp, helt plötsligt? Det som har varit förbi sedan länge och det som ursprungligen har tillhört historien är inte längre bara en berättelse om en tid som inte finns längre. Det har blivit en verklighet. Stunder som de upplevt i deras barndom, långt tillbaka i tiden, blir återigen deras vardag.
Tidningen hade kunnat lyfta fram elpriser, inflation, pandemins följder och krig. Men vad spelar det egentligen för roll att få ytterligare en nyhet om saker som redan syns överallt? Med all information som vi förväntas att noga följa och ta in med allt som händer nu, underlättar det inte att ha en stund över till introspektion?
Medelklassen, som ursprungligen kunde leva ett gott liv, har blivit lik arbetarklassen. De planerar frenetiskt för kommande inköp. De är oroliga för att räkningarna kommer, de är oroliga för att inte kunna klara av att betala räkningarna i tid och en del kan inte ens betala räkningarna i tid. För första gången har de inte råd att unna sig annat än det nödvändiga. Vissa har inte längre råd med ett biobesök eller biljetter för en match eller konsert som förut. Arbetarklassen ska vi inte ens nämna här, det är för tragiskt. Allt de äntligen lyckats spara ihop över åren, de människorna som ens hann spara, har redan gått upp eller kommer att gå upp i rök. Ett hopp om ett bättre liv i en redan hård tillvaro blev en större nedåtgående social rörlighet. Jag vet inte ens om vissa av dem ens har något hopp, eller minsta lilla framtidstro, kvar.
Allt detta går att överkomma, inte på en gång, kanske inte idag eller imorgon. Det kanske tar ett par veckor eller månader innan det slutligen blir bättre och man har hunnit inse vad som händer. Det kanske tar en stund för verkligheten att sjunka in och det kan gå flera veckor eller månader innan man ens har lyckats anpassa sig till det nya samhället. Men när den tiden väl har passerat och alla erfarenheter har hunnit ackumulerats, så har man redan byggt upp en resiliens. Man kanske har byggt en resiliens för första gången och har lärt sig värdet av att ha en inre styrka som kan motstå svårigheter i ens omgivning. Man kanske har återuppbyggt sin resiliens och återigen har insett värdet av att aldrig ta en minnesvärd stund för givet och att alltid uppskatta det man har. Motståndskraften mot negativa förändringar är inget man genast bemästrar, men den förmågan kommer att dyka upp och vara framme när den behövs som mest. Resiliens kommer efter hopplösheten man känner när det bara är dystert omkring en.
Motståndskraft gentemot negativitet kan skapa en samarbetsvilja och en förståelse för andra, när man har överkommit det svåra och kan se bortom sig själv och sin egen horisont. Resiliens innebär förmågan att återhämta sig och genom att överkomma känslomässig svårighet, ta in situationen och göra sitt bästa för att uthärda en hård period och blicka mot framtiden. Motståndskraften mot negativa förändringar i samhället kan ena medborgarna. På liknande sätt kan det även gälla olika kulturer och folk med olika bakgrunder, om folk har tålamod och samarbetsvilja. Om folk enas och samarbeta, kan samhället gemensamt bygga upp en resiliens som inte bara kommer att klara av dessa omständigheter, utan även kommande utmaningar som vi har framför oss.
Bianca M.-infoexpress
E: hello@infoexpress.se
