Under torsdagen deltog hela Riksbankens direktion i en öppen utfrågning i finansutskottet om rapporten Redogörelse för penningpolitiken 2018. Rapporten är ett av underlagen för finansutskottets årliga utvärdering av penningpolitiken.
Riksbankschef Stefan Ingves inledde utfrågningen med att sammanfatta rapporten. Robert Bergqvist och Anna Seim lämnade synpunkter på Redogörelsen och utformningen av penningpolitiken. Därefter kommenterade förste vice riksbankschef Kerstin af Jochnick diskussionen innan utskottets ledamöter ställde frågor.
Ingves framhöll att måluppfyllelsen varit god de senaste åren. KPIF-inflationen var på 2 procent både 2017 och 2018. Samtidigt har konjunkturen varit stark och sysselsättningsgraden den högsta på över tjugo år. Under 2018 bidrog dock energipriserna relativt mycket till KPIF-inflationen och det fanns då frågetecken om styrkan i inflationstrycket under året. Men förutsättningarna var goda för att inflationen skulle vara kvar kring målet och i december höjde Riksbanken reporäntan för första gången sedan 2011, från −0,5 till −0,25 procent.
Riksbanken har under ett antal år bedrivit en mycket expansiv penningpolitik för att säkra förtroendet för inflationsmålet. Den negativa reporäntan och köpen av svenska statsobligationer har haft effekt på andra räntor i ekonomin. Detta har bidragit till att både inflationen och inflationsförväntningarna – efter en negativ trend fram till 2014/2015 – stigit upp till 2 procent.
De prognoser som Riksbanken gjorde 2016–2017 fångade utvecklingen av KPIF-inflationen och konjunkturen i stort på ett förhållandevis bra sätt. Däremot har kronan blivit svagare än väntat och i debatten har penningpolitikens ansvar för kronans utveckling hamnat i fokus. Ingves noterade att det är viktigt att klargöra att utgångspunkten för penningpolitiken är att Sverige har ett inflationsmål, inte ett växelkursmål.
af Jochnick diskuterade utgångspunkterna för den penningpolitik som Riksbanken har bedrivit de senaste åren utifrån tre centrala frågor som genomsyrat debatten:
- ”Varför behövs inflationsmålet?”
- ”Varför är målet just 2 procent?”
- ”Varför är förtroende för inflationsmålet viktigt?”
”Det är nyttigt att ta ned diskussionen till den här grundläggande nivån, eftersom det gör det lättare att se var skiljelinjerna går i debatten”, sade af Jochnick och fortsatte: ”Jag tror det finns en samsyn om att inflationsmålet har varit bra för Sverige, men i debatten syns ibland argument som tyder på att man inte verkar hålla med. Förespråkar man ett annat upplägg för penningpolitiken vore det intressant att höra hur det i så fall skulle se ut och hur det skulle överväga fördelarna med ett inflationsmål.”
Nivån på målet är mer omdiskuterat, men af Jochnick noterade att en sänkning av målet under 2 procent skulle göra det svårare för Riksbanken att motverka lågkonjunkturer. Hon menade slutligen att svaret på den tredje frågan – att förtroendet för inflationsmålet är avgörande för att målet ska fungera som ett stabiliserande riktmärke – är det grundläggande motivet till den expansiva penningpolitik som Riksbanken har bedrivit de senaste åren.
