Rysslands version av kriget i Ukraina har hittills avfärdats av väst. Men i en intervju om den ryska propagandan säger James Pamment, expert på desinformation och propaganda, att Rysslands bild riskerar att få fäste hos olika grupper. Han berömmer också den amerikanska strategin att läcka Rysslands planer, ett tillvägagångssätt som tidigare främst testats i forskningen.
Vad tycker du som kommunikationsexpert om hur Ryssland informerar om kriget i Ukraina?
– Den är väldigt desperat med absurda konspirationsteorier, det är en svaghetens propaganda. Det är inte lika starkt som man hade förväntat sig. Den får klart underkänt.
Ryssland har alltså lyckats bättre tidigare?
– Ja, tidigare har de lyckats utnyttja sprickor som finns i västländer för att till exempel skapa misstroende mellan grupper hos grupper som är mot makten. Den här gången blev det snabbt en stark konsensus i väst och därför svårare att använda den strategin i början av kriget.
– Men den enigheten som fanns i början av kriget kommer troligtvis inte hålla för alla i Europa.
Även om den ryska propagandamaskinen kom igång väldigt sakta i början är den nu i full fart igen.
Hur då, menar du?
– Det finns risk för att den ryska propagandan får fäste hos de grupper som är emot etablissemanget, emot invandring, antivaccinare, klimatförnekare eller som saknar förtroende för NATO.
– Vi ser tecken på att de blir målgrupperna som Ryssland försöker utnyttja. Även om den ryska propagandamaskinen kom igång väldigt sakta i början är den nu i full fart igen.
Statliga ryska medier är ju portade i väst, hur når Ryssland ut?
– Efter att de ryska statliga nyhetskanalerna RT och Sputnik förbjöds i väst tog de ryska ambassaderna över informationsförmedlingen. På ambassadernas officiella konton publiceras konspirationsnarrativ som sedan sprids vidare.
Det här kriget är första gången som strategin testas som avskräckningsmetod i större skala, och ja, mycket tyder på att den är framgångsrik.
– Till exempel har påståenden om russofobi och att Ukraina utvecklar smittsamma virussjukdomar på biolabs från börjat publicerats på ambassadernas konton. Väldigt mycket propaganda har sitt ursprung på den ryska social medier-plattformen Telegram innan det kommer till Facebook, Twitter och YouTube.
Den amerikanska underrättelsetjänsten sägs ha ändrat informationsstrategi under det här kriget. Nu går man ut med information om Rysslands kommande planer som man snappat upp men som tidigare hölls hemlig. Är det en framgångsrik strategi?
– Denna strategi, som kallas ”prebunking” i motsats till ”debunking”, har testats inom forskningen i några år. Exempelvis genom att på förhand gå ut och förklara felaktiga påståenden som börjat få fäste hos klimatförnekare eller vaccinmotståndare, men innan argumenten börjat spridas av grupperna själva. På så sätt skapas en medvetenhet hos potentiella mottagare som därmed blir mindre mottagliga för felaktiga argument.
– Det här kriget är första gången som strategin testas som avskräckningsmetod i större skala, och ja, mycket tyder på att den är framgångsrik. Ett exempel på detta kan vara det faktum att Putin inte vågade inleda kriget med ett påhittat krigsbrott som skulle skyllas på Ukraina, vilket han annars skulle göra.
– Det är spännande att prebunkningen byggs på underrättelsebedömningar snarare än bevisade fakta, det är också innovativt.
Kriget har aktualiserat frågan om censur. Ska Twitter och Facebook gå in och radera falska nyheter eller ej? Vad säger du och vad säger forskningen här?
– Om innehållet är både felaktigt och kan vara skadligt för stora grupper ska techplattformarna ta bort innehållet, anser jag. Och den ryska krigspropaganda kan i förlängningen vara skadligt för stora grupper av människor i och med att de ökar risken för lidande och död i Ukraina. Så det är helt rätt att censurera. Sedan är det förstås många svåra nyanser i frågan om censur.
Har du några råd till oss vanliga mediekonsumenter?
– I samband med krigsutbrottet har de flesta stora medier startat liverapportering. Som läsare gäller det att vara medveten om att rapporteringen inte sällan bygger på bara en källa som inte heller kunnat bekräftas, det nämns i slutet, man kan vara lätt att missa om man inte reflekterat kring detta.
– Jag kan inte se hur medier skulle göra annorlunda, men som läsare är det viktigt att förstå att baksidan av denna snabba och omfångsrika rapportering är att tillförlitligheten är något lägre än vad den brukar vara. Man får helt enkelt vässa sin källkritiska förmåga.
Källa: Lunds universitet
