För var tionde vuxen som lever med typ 1-diabetes kan den traditionella mätningen av långtidsblodsocker skilja sig från den kontinuerliga mätningen. Det visar en studie från Göteborgs universitet, där långtidssocker jämförts med kontinuerlig mätning av blodsockret med sensor under huden (så kallad CGM). Resultaten kan få betydelse för både sjukdomsprognos och behandling.
Typ 1-diabetes är en immunologisk sjukdom som förstör de insulinproducerande cellerna i bukspottskörteln. Sjukdomen kräver därför kontinuerlig behandling med insulin. Att hålla blodsockret på en bra nivå minskar risken för både akuta problem och mer långsiktiga komplikationer, exempelvis organskador.
Målet är att blodsockret under större delen av dygnet ska befinna sig i intervallet 3,9-10 mmol/l. Traditionellt kontrolleras blodsockernivåerna genom blodprovet HbA1c (Hemoglobin A1c), som kan tas med ett stick i fingret vid besök i sjukvården. HbA1c mäter hur mycket socker som samlats på hemoglobinet i de röda blodkropparna och kan visa hur halten blodsocker varit under de senaste två till tre månaderna. Provet kallas därför ofta också långtidssocker.
Sensor under huden
I Sverige har idag de allra flesta med typ 1 diabetes en sensor under huden som kontinuerligt mäter sockernivån i blodet (CGM). I den aktuella studien har forskarna jämfört medelblodsocker som mätts med denna teknologi, samt andra CGM-mått med HbA1c mätt under motsvarande period.
– Det finns studier som antytt att HbA1c och medelblodsocker under motsvarande tid inte alltid verkar stämma lika väl överens som man tidigare trott. Det är därför viktigt för både patienter och vårdgivare att förstå hur dessa mätvärden hänger ihop för att kunna optimera diabetesbehandlingen, säger Sofia Sterner Isaksson, som är doktorand på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och dietist i NU-sjukvården.
Individuella skillnader
Studiens resultat publiceras i tidskriften Diabetologia. Studien omfattar blodsockermätningar med båda metoderna på 144 personer som följdes under två och ett halvt år vid 15 sjukhus och mättes med samma metoder och samma typ av CGM-mätare. För tio procent av individerna i studien fanns en märkbar skillnad. Även om den kontinuerliga blodsockermätningen med CGM visade på samma medelglukos, avvek mätningen med HbA1c med 8 mmol/mol eller mer.
– Vi ser att HbA1c visar starka samband med medelvärden av glukos och även med procentuell tid i målområdet mätt med CGM. Samtidigt ser vi också att det finns stora skillnader mellan individer som också håller i sig över tid, säger Sofia Sterner Isaksson.
Påverkar behandling
Dessa avvikelser har betydelse för behandlingen av patienter med diabetes typ 1. För en patient som ligger på det målvärde som gäller för de flesta vuxna (52 mmol/mol) kan medelblodsockernivån i realiteten ligga mycket högre, motsvarande ett HbA1c på 60 mmol/mol.
– Om inte detta iakttas vid kliniska besök riskerar patienten underbehandlas och få en suboptimal behandling med förhöjda blodsockernivåer, säger Sofia Sterner Isaksson.
På motsvarande sätt finns risker för överbehandling om patienter som har höga HbA1c-värden i förhållande till motsvarande lågt medelglukos inte identifieras.
– Det kan i värsta fall öka risken för hypoglykemier, det vill säga allt för låga blodsockervärden vilket ofta är obehagligt. Det påverkar kognitionen och kan i värsta fall leda till medvetslöshet. Patienter kan också känna sig missförstådda om de har ett högt HbA1c, men en blodsockernivå som i själva verket är bra, om de inte får förklaringar till dessa samband, säger Sofia Sterner Isaksson.
Sannolikt genetisk orsak
Exakt vad skillnaden mellan HbA1c och medelglukos beror på är inte känt, men forskarna tror att grundorsaken till stor del är genetiska faktorer. Sannolikt finns genetiska variationer som påverkar glukostransporten in i de röda blodkropparna, och olika biologiska variationer som påverkar lagring av socker på hemoglobinet.
De båda mätmetoderna har både fördelar och nackdelar. Även om CGM blir allt mer tongivande inom diabetesvården är det många som inte har CGM, exempelvis de flesta med diabetes typ 2. HbA1c är också ett fortsatt viktigt mått eftersom studier som långsiktigt undersöker komplikationer än så länge baseras på HbA1c.
Fördjupad förståelse med CGM
Ansvarig forskare för studien är Marcus Lind, professor i diabetologi vid Göteborgs universitet och överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset/Östra och i NU-sjukvården. Han tycker att det är en fördel för diabetesvården att det finns olika metoder att mäta blodsocker, men ser också att det kan vara utmanande att förklara skillnaderna mellan mätresultaten för patienter.
– Med CGM kan vi få en fördjupad förståelse för en patients blodsockerkontroll. CGM-mått blir alltmer tongivande, och det skulle vara värdefullt om vi kunde få till ett oberoende internationellt kvalitetssäkringssystem. Idag finns skillnader i olika system som kan försvåra tolkningen av CGM-data i klinisk praktik, säger han. God kunskap att tolka både CGM och HbA1c data är viktig i vården och hur olika mått förhåller sig till varandra.
Studien baseras på de så kallade GOLD och SILVER-studierna. Av de patienter som ingår var de allra flesta njurfriska och hade låg grad av samsjuklighet. Personerna var dessutom huvudsakligen av samma etnicitet, vilket annars också kan påverka HbA1c-nivån.
Källa: Uppsala universitet
