I januari blev spelmissbruk jämställt allt annat missbruk och ansvaret lades in i socialtjänstlagen. Det innebär att ”kommunernas ansvar för att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra substanser utvidgas till att även omfatta spel om pengar”.
Det är ett tungt ansvar att lägga på kommunerna, särskilt som man inte ger dem några redskap alls. Tvärtom. Alkohol finns fortfarande bara inom det statliga spritmonopolet, som dessutom aktivt gör reklam mot sina produkter, och ”andra substanser” är ju totalförbjudna. Spel, däremot, förmedlas både av staten och diverse mer eller mindre suspekta spelbolag. Och här handlar det knappast om att staten gör reklam mot sina produkter.
Det värsta i sammanhanget är dock inte de statliga spelbolagen, även om inkonsekvensen är frapperande. Nej, det värsta är alla andra spelbolag. Med betoning på alla. Det är ingen liten mängd spelbolag det finns som gör reklam i våra TV-kanaler. Visserligen finns det ett förbud för spelreklam i svenska mediebolag, men det spelar ju väldigt liten roll när de utländska kanalerna, som t.ex. TV3 och Kanal 5, formligen pumpar ut spelreklam (bl.a. för statligt ägda spelbolag). Statistik från i fjol visar att spelbolagen stod för ungefär tio procent av reklamintäkterna hos dessa kanaler, men jag måste säga att när jag någon gång dristar mig till att titta på någon av dessa dubiösa kanaler är det betydligt fler än tio procent av reklaminslagen som kommer från spelbolag. Ibland har jag räknat dem till över hälften.
En tydlig tendens är också att det blir fler och fler kändisar som nu ägnar sig åt att göra reklam för spelberoende, och man måste ju ifrågasätta orsakerna till detta. Är det så att kändisar i allmänhet är så underbetalda och har tjänat så lite under sina karriärer att de känner sig tvingade att sälja sina själar till dessa bolag – som i princip uteslutande ägnar sig åt att lura av fattiga människor pengar och att tvätta svarta pengar åt de rika – för att klara livhanken? Eller har de helt enkelt bara samma drivkraft som spelarna, d.v.s. drömmen om att bli (ännu) rik(are)?
När Frank Andersson började synas i dessa sammanhang blev jag inte så upprörd. Han har väl aldrig direkt förknippats med medmänsklighet eller socialt engagemang, och han kanske inte hade helt lätt att få ihop inkomsterna efter avslutad karriär. Och Patrik Ekwall förvånade inte heller.
Även om jag alltid beundrat Zlatan, har han ju aldrig direkt hymlat med att han vill tjäna de stora pengarna, så att han gör reklam för spel upprörde mig bara lite grand, och Mikael Persbrandt bekräftade bara mina fördomar.
Men när Sarah Sjöström – detta väna vattenväsen, som jag dittills hade förknippat med godhet och medmänsklighet, särskilt efter alla reklaminslag för Barncancerfonden – började göra reklam för spelmissbruk, började jag få ordentliga problem med min tro på mänskligheten. Jag betvivlar nämligen starkt att vår allra största simstjärna har så dåligt betalt att hon måste sänka sig till dylik prostitution.
Men den verkliga knäcken, det som fick mig att skriva detta, var när Lasse Åberg – min barndoms hjälte Trazan Apansson och hela Sveriges favorittönt Stig-Helmer Olsson, konstnären och mysfarbrorn, skaparen av sådana odödliga rader som ”Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp”, ”Banankontakt är min takt” och ”Maya gillar att laja och hugga tag i min snopp” – sänkte sig till samma låga nivå. För att travestera Di Leva:
Vem ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när det är så här
Att Trazan tjänar pengar på missbruk?
Vem ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när det är så här
Att Trazan visar sig vara en …
