Tidningars kommentarsfält, bloggar och Twitter beskrivs ofta som demokratiska platser där fler röster får komma till tals. En ny avhandling visar däremot hur redan röststarka grupper, exempelvis högutbildade personer som har en maktposition, gynnas av hur online-plattformar är utformade. Det som var tänkt att vara inkluderande även för grupper som annars är marginaliserade, kan istället skapa hinder för demokratiska offentliga samtal.
– Ofta talar man om hur marginaliserade grupper har lyckats göra sig hörda genom att använda nätet. Jag ville istället studera hur priviligierade grupper använder sig av nätet för att påverka och förändra det offentliga samtalet. Jag vill visa på riskerna med den så kallade inkluderingen, att det blir en ojämlik inkludering som blir ett hot mot demokratin. Min forskning visar hur utformningen av online-plattformar på olika sätt gynnar priviligierade grupper, däribland de som framför antidemokratiska eller icke-jämlika politiska åsikter och krav, och att makten på nätet är en reproduktion av hur det ser ut i övriga samhället, säger Malin Holm vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.
Det var de växande framgångarna för högerextrema, antifeministiska och klimatskeptiska rörelser på det man brukar kalla för inkluderande plattformar på nätet, som exempelvis tidningars kommentarsfält, egna bloggar och Twitter, som gjorde att Malin Holm började forska om hur utformningen av dessa forum gör att redan priviligierade grupper får nya möjligheter att göra sina röster hörda. Hur kunde de kanaler som var tänkta som inkluderande för röstsvaga grupper, istället bli en kanal för de redan röststarka?
Genom tre olika empiriska studier har Malin Holm undersökt hur de demokratiska möjligheter som internet ger marginaliserade grupper, också ger historiskt priviligierade grupper nya vägar att hitta varandra. Tillsammans kan de ifrågasätta dominerande tankar och idéer i offentligheten, genom bildandet av så kallade ”motoffentligheter”, counterpublics. Begreppet har tidigare varit en viktig del i den feministiska kritiken mot att den klassiska offentlighetsteorin saknar ett maktperspektiv. Vanligtvis har forskning om motoffentligheter fokuserat på historiskt marginaliserade grupper.
I en av studierna undersöker Malin Holm hur utformningen av kommentarsfälten i etablerade dagstidningarnas digitala utgåvor, på både lokal och nationell nivå, motiveras av de som är ansvariga för dessa forum.
– Tidigare när all debatt och alla insändare fanns i papperstidningarna, tvingades redaktörer att göra ett urval eftersom det var ett begränsat utrymme. Allt fick inte plats. När debatt och insändare har flyttat ut på nätet har tidningarna tagit mycket mindre ansvar för urvalet, de har mer eller mindre släppt ordet fritt. Det har indirekt gett priviligierade grupper med åsikter som tidigare varit marginaliserade inom mainstreammedia, till exempel högerpopulistiska och klimatskeptiska, ett mycket större utrymme att göra sina röster hörda. Jag ville förstå motiven bakom att man utformade plattformarna på det sättet. Vad var det som redaktörerna ville med satsningarna?
Malin Holm intervjuade 27 olika chefredaktörer och redaktörer på 14 olika tidningar, både rikstäckande och lokala. Resultaten visar att från början hade medierna ingen medveten strategi i relation till kommentarsfälten. Redaktörerna hänvisar till att de ville ha ökad kontakt med sina läsare och att digitaliseringen av offentligheten ställde nya krav på deras affärsmodeller.
-Redaktörerna ville ha trafik till sina sidor för att tjäna mer pengar på annonser. I jämförelse med till tidigare liknande forum, såsom debattartiklar och insändare, är inkludering här alltså mycket mer starkt kopplad till ekonomiska incitament.
I en annan delstudie undersökte Malin Holm framväxten av en antifeministisk motoffentlighet på 62 svenska politiska bloggar. Dessa valdes ut på grund av sitt idémässiga innehåll, det vill säga att de politiska åsikter och krav som fördes fram på bloggarna kunde definieras som antifeministiska i enlighet med tidigare forskning om liknande politiska rörelser. Av de bloggar som Malin Holm undersökte var två tredjedelar anonyma och/eller använde sig av pseudonymer.
I sin analys har Malin Holm utgått från hur de beskriver sig själva på bloggarna när de berättar om sina utbildningar och vilken sorts arbete de har. Det är män, och en del kvinnor, med höga utbildningar, en del halvkända, alla med en position i samhället. Gemensamt är att de beskriver sig själva som framgångsrika, att de har rätt i sin omvärldsanalys och att alla borde få höra den.
När hon ganska tidigt i sin forskning skulle berätta om vad hon hittat och presentera delresultat vid en forskarkonferens, publicerades en del av resultaten också på internet. Efter bara ett par dagar/timmar kunde hon se att några av de anonyma bloggare hon undersökte hade hittat materialet, och laddat ner och läst det. Strax efter det började hon bli omskriven, och kommenterad och få hot skickade till sig.
-Det var väldigt obehagligt att läsa det de skrev, och att få hotfulla mejl och anonyma sms till min privata mobiltelefon. Om jag, som i aktivistsammanhang är en obetydlig person, blir bemött och behandlad på det här sättet, kan jag bara föreställa mig vad de som verkligen kämpar för exempelvis feminism och klimatfrågor får vara med om. Det var både intressant och skrämmande att se hur bloggarna använder anonymiteten mot sina motståndare, säger Malin Holm.
Samtidigt såg hon det som ett bevis på att hon hade rätt. Att bloggarna hade hittat och läst ett vetenskapligt paper inför en konferens visade på både tillgång till verktygen och en vana att ta del av forskning och teoretiska resonemang. Det ledde till att hon kunde använda sig av både bloggarnas reaktioner och sin egen erfarenhet av att vara utsatt i forskningen. Hon beskriver hur bloggarna attackerade henne och dissekerade hennes material. Att hon blev utsatt för det här stärkte den tes hon redan hade: att det är en priviligierad grupp som driver bloggarna, däribland högutbildade män med makt i samhället
– De är inte socioekonomiskt marginaliserade som de ofta framställs i debatten. Det är en priviligierad grupp. De tycker själva att de har rätt i sak, att de har rätt att bli mer lyssnade på, men att de blir tystade i den offentliga debatten. Högutbildade män är en grupp som historiskt sett har tagit mycket plats. När de i dag i samhället tvingas dela med sig av makten till kvinnor och till etniska minoriteter känner de sig kränkta av att de grupperna har tagit något som är deras. Och för att kunna bli av med något måste man ansett sig ha rätt till det från början.
Malin Holm vill med sin avhandling visa på hur den specifika typ av inkludering som karaktäriserar online-plattformar för med sig problem för strukturellt marginaliserade grupper att göra sina röster hörda.
– Inkludering har setts som något odelat positivt och exkludering som något odelat negativt. Men det krävs en viss exkludering för att alla ska få komma till tals. Det behövs ett större fokus på hur demokratisk exkludering skulle kunna utformas för att skapa mer gynnsamma förutsättningar för jämlika offentliga samtal. Att fler får säga sitt betyder det inte att fler grupper kommer till tals. På det sättet har de rätt, männen bakom de anonyma bloggarna. De behöver bli politiska marginaliserade eftersom de är skadliga för demokratiska samtalet.
Holm M (2019); The Rise of Online Counterpublics?: The Limits of Inclusion in a Digital Age http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-387426
Källa: Uppsala universitet
