Trender med alternativa urvalsmetoder till universitet och högskola, dvs andra än betyg och högskoleprov, kommer och går. Att dessa alternativa metoder inte är oproblematiska, har Kalla Faktas avslöjande kring tandläkarutbildningen på Karolinska visat med all önskvärd tydlighet. I fallet med KI har frågan om förekomst av jäv varit central, men det är långt ifrån alltid som jävsfrågan är det stora problemet vid dessa alternativa urvalssystem. Istället är problemet den valda metoden i sig själv.
Den mest frekvent använda och ofta förespråkade metoden är intervjun. Det stora problemet med intervjun är övertron på den för att göra ett bra urval. Även om det intuitivt låter smakfullt att i samtalsform få möta den sökande och på så sätt kunna föra en dialog om framtida studier, motivation och bedöma ”lämpligheten” hos den sökande är intervjun inte vare sig ett bra eller ett rättssäkert sätt. Det handlar om bristen på så kallad prognostisk validitet eller lite förenklat förmågan att förutsäga framtida utbildnings- eller yrkesframgång. Det finns vid dessa typer av intervjuer två vanliga feluppfattningar kring vad intervjun kan åstadkomma
1. ”Bättre än betyg för att ta reda på hur personen kan tillgodogöra sig (klara) utbildningen”
Inget kan vara mer fel. De som visat prov på flit, kunnande samt grundläggande kompetenser via tex betyg eller högskoleprov är väl lämpade för högre studier. En bra prediktor för framtida beteenden är ju som bekant tidigare beteenden. Självfallet så är det trist för dem som ligger precis på gränsen och som missar att kvala in till utbildningen med en hårsmån. Inget säger dock att en intervju skull råda bot på detta. Tänk själv, varför skulle den med nästan tillräckliga betyg vara bättre än den med betyg som räcker hela vägen?
Vidare är det rent metodologiskt svårt att tänka sig hur en sådan intervju skulle sättas samman för att kunna peka ut lämpliga kandidater. Vilka frågor skall ställas? Hur skall svar bedömas? Hur ska olika kandidaters svar ställas i relation till varandra? Vem/vilka skall genomföra dessa och vilken kompetens skall de ha?. Det är alltså på det hela taget nästa omöjligt att tänka sig hur dessa processer skall gå till för var stringenta och rättssäkra och framför allt, kunna identifiera den ’”bästa” sökanden.
2. ”Det går inte att bedöma lämplighet genom betyg”.
Först och främst måste påtalas att det inte är högskolans primära uppgift att bedöma ”lämplighet” . I högskoleförordningen återfinns inte begreppet, utan i de fall där man kan göra urval på andra meriter än högskoleprov och betyg används formuleringen ”sakliga omständigheter” (HF 1 kap 23§), och då främst kopplat till att tillgodogöra sig utbildningen.
När det gäller förmågan att bedöma ”lämplighet ”så är ett stort problem att det inte går att finna objektiva kriterier för vad exempelvis en ”lämplig” läkare, ingenjör eller jurist är. Däremot finns det en rad subjektiva uppfattningar om vilka egenskaper och beteenden som krävs för att bli en bra utövare av dessa yrken. Men att dessa subjektiva uppfattningar skulle utgöra ett facit är inte rimligt att anta. Och även om det vore så, så återstår frågan hur man metodologiskt skulle kunna fånga dessa med hjälp av intervjun (Se lista nedan där detta problematiseras).
Utöver problemen kopplade till ovan två punkter så finns de en rad andra problem med intervjun som metod för urval till högre utbildning:
- En första viktig punkt är att det måste göras en första gallring då inget eller få lärosäten kan kalla flera hundra (ibland flera tusen) personer till intervju. Denna görs på grundval av betyg, högskoleprov och ibland även annat och de som kallas är de som kommer bäst ut. Vilket ger att det blir just de som ligger bäst till eller precis på gränsen som kallas till intervjuerna.
- Intervjuer generellt är ett trubbigt verktyg som har många inneboende problem i sig. De strukturerade intervjuerna är ändå bättre, men även dessa har inbyggda problem. 2. En intervju som endast är ett fritt samtal utan ramar och förutbestämda frågor har så oerhört många validitetsproblem i sig att det tar för lång tid att räkna upp. Att sedan analysera och jämför svar blir givet detta i princip omöjligt. Vidare så kommer personen som intervjuas kommer skjuta in önskvärda svar och möjligen så skulle man kunna tänka sig att man vid dylik intervju kan utröna väldigt extrema beteenden men som få människor besitter.
- Kriterier för vad intervjuaren ska leta efter är ofta godtyckliga vilket ger att de inte kan predicera ”lämplighet” och ”studieutfall”. Rent generellt så är just lämplighet som begrepp är godtyckligt, då man inte kan säga vad som är en ”lämplig” läkare, ingenjör, terapeut etc.
- Det tycks som att en del intervjuare besitter en stark övertro avseende sin förmåga att på en väldigt liten tid kunna bedöma huruvida en person är lämplig. Denna punkt i sig är mycket oroande då det såklart är omöjligt att bedöma hur en 22-årig person kommer fungera 30 år senare. Givet denna övertro så underskattar man också de delar inom utbildningen som rör tex professionellt förhållningssätt. Tanken med en högre utbildning är ju inte bara att lära sig fakta och data utan också hur man förhåller sig till andra.
- Från forskning kring all form av rekrytering så vet vi att personer som leder intervjun har en tendens att leta efter sådana som liknar sig själv.
- En avslutande punkt är den mycket delikata jävssituationen. Det finns flera exempel på där intervjuaren har antagit någon som hen känner på ett eller annat sätt. Självfallet så är det svårt vid en intervju att ställa sig utanför sina förkunskaper om tex skulle komma att intervjua sitt barns partner.
En intervju, oavsett längd, med en person som söker en utbildning kan alltså på inget sätt förutspå om personen framför en kommer bli en bra skattejurist, kirurg, missbruksbehandlare eller programmerare.
Ovan problematiska punkter skall dock på inget sätt blandas ihop med samtal med den antagne avseende vad hen vill utveckla för att bli skicklig i framtiden. Detta är då en del av den professionella utvecklingen och har inte med antagningen att göra.
Det är särskilt viktigt för skattefinansierade utbildningar att antagning och urval sker på ett rättssäkert sätt, där kriterier för urval är tydligt definierade. Att betyg och högskoleprov inte är den perfekta urvalsmetoden, det instämmer vi i. Men det innebär inte att vi ska byta ut det mot något som, åtminstone idag, för med sig så många problem och framför allt lämnar stort utrymme till godtycklighet och jäv.
Johan Waara och Mattias Lundberg
