I två nummer i rad publicerades här i Info Express intervjuer på entreprenörsidorna med två väldigt framgångsrika affärsmän och entreprenörer. Det de båda har gemensamt är att de är väldigt ambitiösa och arbetsamma samt att de har ett öga för att upptäcka vad marknaden behöver, d.v.s. tydligt egenskaper som brukar beskrivas som entreprenörens. Och så långt allting gott.
Vad som oroade mig och fick mig att börja skriva denna text var att de också hade en annan sak gemensamt, nämligen att ingen av dem gått gymnasiet. Och då börjar man ju fundera. Själv har jag gått både gymnasium och universitet och jag tjänar inte tillnärmelsevis så mycket pengar som de här båda herrarna. Är det bara ett märkligt sammanträffande? Har Info Express hittat de två enda framgångsrika entreprenörerna utan gymnasieskola, eller är det betydligt vanligare än vad jag tidigare trodde?
Tittar man på statistiken kan man ju tydligt se att de personer som inte har gymnasieutbildning är överrepresenterade bland de arbetslösa. Och det torde ju rimligen visa på att det är viktigt med gymnasiet och att det är räddningen för många människor.
Det skulle ju å andra sidan kunna visa på ett helt annat förhållande, nämligen att arbetsgivarna tittar på om man har gått gymnasiet och tar det som en garanti för att man klarar jobbet bättre. Teoretiskt sett skulle det ju kunna vara så att gymnasiekompetens de facto konkurrerar ut verklig kompetens.
Min erfarenhet och min fostran säger mig dock att all kunskap är av godo och det har jag alltid tagit som ett bevis för att gymnasieutbildningen är viktig. Men om en väldigt omotiverad elev sitter av tre år på gymnasiet så kanske hen inte alls lär sig så mycket som hen gjort om hen arbetat med någonting hen gillade och var intresserad av. Olof Andersson säger visserligen att han fått betala dyrt för att han saknade kunskap som han skulle ha inhämtat om han gått i skolan och att han därför uppmanar alla unga människor att fullfölja gymnasiet. Och det kan måhända vara sant. Å andra sidan är det väl rimligt att anta att han under dessa tre år då han drev egen firma i stället för att gå i gymnasiet lärde sig en massa annat som gjorde att han inte begick misstag han annars kanske skulle ha gjort. Och när man läser intervjuerna och hör sig för med skribenten blir det tydligt att dessa båda herrar tillskansat sig både mer kunskap, såväl branschspecifik som allmän, och bättre språkliga förmågor än många som gått både gymnasium och universitet.
Å andra sidan är inte alla människor utrustade med samma höga ambition och då kanske alternativet till gymnasiet är att sitta hemma och inte göra någonting. Och det måste ju ändå vara bättre att inte göra någonting i ett klassrum. Trots allt kommer ju en del kunskap att fastna. Men om hen skulle ha sökt aktivt på nätet, spelat lärorika spel och haft givande och utvecklande chatkonversationer om hen varit hemma, då kanske det skulle varit precis tvärtom. Med det undantaget att hen inte haft ett papper på att hen gått gymnasiet.
Det jag tror att jag vill komma fram till här är att vi alla är olika och att det därför inte riktigt funkar med en form för alla. Visst, jag är medveten om att det finns en mängd olika program som tillgodoser en mängd olika intressen och ambitionsnivåer. Jag tror bara att de helt enkelt inte räcker till. Och hur hade de intervjuade männen gjort om det var så att de hade erbjudits ett särskilt program som tillät dem att satsa fullt på sina respektive företag samtidigt som de kunde tillgodogöra sig sådant som de behövde för sitt värv mot att de också förvärvade viss annan kunskap?
Det där sista tror jag är den springande punkten här: Viss annan kunskap. Vår kanon. Det som varje svensk förväntas kunna. Lite historia, lite samhällskunskap, lite kultur, att kunna uttrycka sig skriftligt såväl som muntligt och att ha grundläggande matematiska kunskaper. Vi måste helt enkelt tvinga på dem denna kunskap, eftersom de annars kommer att ångra det när de blir äldre.
Jag tror dock inte vi behöver oroa oss; de allra flesta ungdomar tycker också att de saker vi tycker är viktiga – med några undantag – är viktiga. Men även om gymnasiet för de allra flesta är en bra plats att inhämta dylik kunskap, är det ju inte alls säkert att det är så för alla.
Dessutom är det kanske så att de allra viktigaste kunskaperna och färdigheterna alls inte förvärvas i skolan, oavsett hur väl man deltar. Det som oftast efterfrågas, i såväl jobbannonser som politiska tal, är ju social kompetens, datorkunskap och entreprenörskap, d.v.s. sådant man framför allt förvärvar utanför skolan.
Kanske är det, för det första, så att det finns betydligt bättre urvalsinstrument än grundskolebetygen – idag speglar ju sällan lägsta antagningspoäng den teoretiska (eller praktiska) svårighetsgraden, vilket får till följd att teoretiskt duktiga elever tar platser från mer lämpade praktiskt lagda elever som då i stället får sitta igenom tre års teoretiska studier – och för det andra så att ett nytt urvalssystem med intervjuer och tester skulle kunna visa vilket alternativ som bäst skulle passa eleven. Och då måste ju också alternativen vara fler. Om det skulle medföra en merkostnad är jag övertygad om att det skulle leda till både mindre utslagning och fler entreprenörer och därmed minskade utgifter och ökade inkomster i framtiden.
Torsten André
