Forskare vid Uppsala universitet har i en stor internationell studie identifierat dna-regioner som kan kopplas till fysisk aktivitet respektive skärmtid på fritiden. Fynden bekräftar att fysisk aktivitet har gynnsamma effekter på hälsan och antyder att en mer stillasittande livsstil kan bero på hur musklerna reagerar på träning.
Det är välkänt att en fysisk aktiv livsstil och mindre tid stillasittande är förknippat med bättre hälsa. Ändå tyder trender över tid på att människor i höginkomstländer blir allt mindre aktiva. Det är också känt från tvilling- och familjestudier att genetiska faktorer påverkar fysisk aktivitetsnivå men de biologiska orsakerna till varför vissa människor är mer fysiskt aktiva än andra är fortfarande dåligt klarlagda.
Forskare från hela världen
För att få en bättre förståelse för vilka mekanismer som påverkar fysisk aktivitet och vilken roll de har för att förebygga sjukdomar har forskare från Uppsala universitet, tillsammans med forskare från hela världen, kombinerat genetiska data från över 700 000 individer som deltagit i 51 forskningsstudier. Forskarna kunde då identifiera 99 dna-regioner som är kopplade till hur mycket tid människor rapporterar att de lägger på måttlig till kraftig fysisk aktivitet eller på att sitta vid en skärm under sin fritid.
– Vi vet att människor tenderar att överrapportera hur mycket tid de lägger på fysisk aktivitet men hälften av dna-regionerna som vi hittade kunde också tydligt kopplas till fysisk aktivitet som uppmätts med hjälp av apparater som bärs på kroppen. Det ger ytterligare stöd till våra resultat, säger Ruth Loos från Novo Nordisk Foundation Center for Basic Metabolic Research vid Köpenhamns universitet.
Mindre skärmtid mindre fetma
Genom att använda dna-varianterna som variabler kunde forskarna visa att mindre skärmtid ger lägre risk för fetma. Mindre skärmtid och mer tid med måttlig till kraftig fysisk aktivitet skyddar också mot uppkomsten av diabetes, ADHD, depression och för tidig död.
– Vi har kunnat bekräfta att fysisk aktivitet har gynnsamma effekter på hälsan. Vi fann också att det var den fysiska aktivitetens påverkan på kroppsvikten som hade betydelse för alla effekter som vi studerade, säger Zhe Wang från Icahn School of Medicine at Mount Sinai i New York och artikelns försteförfattare.
Ytterligare analyser visade att dna-varianter som var kopplade till skärmtid på fritiden oftare fanns nära gener vars aktivitet i muskler påverkas av styrketräning. Det antyder att de generna kan ha betydelse för sannolikheten att ha en aktiv livsstil genom att påverka hur man reagerar på träning.
Bara i snabba skelettmuskelfibrer
Forskarna undersökte en gen mer detaljerat och hittade en dna-variant som förändrar en del av ett protein som bara finns i snabba skelettmusklerfibrer.
– Våra resultat visar att denna förändring ger mer elastiska muskelfibrer som har mindre kraft men som troligen är mindre känsliga för muskelskador orsakade av träning. Vi tror att denna minskade risk för muskelskador i samband med träning underlättar för människor att ha en mer aktiv livsstil, säger Andrew Emmerich vid institutionen för cell- och molekylärbiologi, Uppsala universitet, som är medförfattare till studien.
Totalt sett identifierade forskarna 46 gener i de 99 dna-regionerna som kan ha betydelse för sambandet mellan genetisk bakgrund och fysisk aktivitet. Resultaten tyder på att mekanismer kopplade till rörelse och muskelsvaghet som beror på dysfunktionella muskelfibrer troligen är inblandade.
– För närvarande kan vi inte hävda att dessa 46 gener gör att en person är mer eller mindre fysiskt aktiv i vardagen men de ger en utmärkt ingång till fortsatta studier. Kanske kan det i framtiden bli möjligt att stimulera de gynnsamma effekterna av fysisk aktivitet utan att behöva vara fysiskt aktiv, säger Marcel den Hoed, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet, som har lett studien.
Marcel den Hoed har en forskartjänst från Hjärt-Lungfonden och har haft stöd från Beijerstiftelsen. Hans forskning stöds med projektbidrag från Hjärt-Lungfonden och Vetenskapsrådet.
Källa: Uppsala universitet-Linda Koffmar
