Det händer mycket i Iran just nu. Irankännaren Laleh Foroughanfar, forskare vid Centrum för Mellanösterstudier vid Lunds universitet, analyserar läget just nu och vad som har lett fram till dagens situation.
Om man går tillbaka till november 2019, kan du sammanfatta händelserna i Iran?
– I november 2019 bröt massprotester (”Aban Mah”-protesterna) ut i Iran som svar på en höjning på bränslepriserna upp till 300 %, vilket skedde över en natt.
Den första reaktionen på detta var att folk stängde av sina bilmotorer mitt på gatorna dagen efter, för att visa sin frustration. Denna fredliga protest följdes dock senare av attacker på banker, bensinstationer, militära baser och religiösa institutioner. Dessa utbrott möttes med en landsomfattande brutal motattack av regeringsstyrkorna.
Samtidigt stängdes internet av i en vecka, vilket effektivt stoppade kommunikations- och informationsflöden – såväl nationellt som internationellt. Senare, när internet gradvis återkom, kom chockerande bevis på vad som hade inträffat under informationsmörkningen. Uppskattningarna av antalet dödade och skadade skiljer sig åt, men enligt Reuters dödades 1 500 personer och cirka 7 000 arresterades under veckan.
Inte överraskande erkände regeringen inte någon av dessa sammanstötningar och hänvisade hela tiden till att det var ”vissa problematiska element” med stöd av ”utländska fiender” som hade organiserat attackerna. Familjerna till de som dödats varnades för att ge intervjuer och de hotades med att kropparna aldrig skulle lämnas ut till begravningarna. I vissa fall har familjer till och med uppmanats att betala kostnaden för de dödande kulorna för att få tillbaka kroppen! Offentliga begravningar nekades också systematiskt.
Från ditt perspektiv, vilka är de största fraktionerna idag i Irans politik? Kan man prata om en opposition? Vad karakteriserar i så fall den och har den en strategi?
– Under lång tid har inrikespolitiken i det postrevolutionära Iran polariserats mellan regimanhängare och reformister. Reformisterna har förespråkat en mjukare linje i både inrikespolitiken och utrikespolitiken, samt en mindre reglerad ekonomi med neoliberala tendenser.
Men efter de senaste upproren har reformisterna vägrat att visa något stöd till demonstranterna och offren. Enligt min bedömning föredrar reformisterna att hålla sig nära maktens kärna för att inte tvingas till framtida uteslutning. Som en indikation på de suddiga gränserna som ibland finns mellan de hårda regimanhängarna och reformisterna skanderade folket under de senaste upproren: ”Reformatorer, regimanhängare!! Spelet är över!”
Vanliga människorna demonstrerade på detta vis sin brist på förtroende för båda grupperna och uttryckte sin önskan om grundläggande samhällsförändringar.
Folk vill ha demokratiska förändringar och har liten tro på att vända tillbaka till de misslyckade erfarenheterna från det förflutna
Å andra sidan finns det flera grupper bland iranier i diasporan som ser sig själva som en opposition. Vissa är välfinansierade och inflytelserika, inte minst bland amerikanska lobbyister. Här kan man nämna dem som stöder den före detta kronprinsen Reza Pahlavi och den nybildade politiska gruppen Farashgard Iran, som är nära knuten till honom. Det inhemska stödet för sådana grupper är dock svagt. Folk vill ha demokratiska förändringar och har liten tro på att vända tillbaka till de misslyckade erfarenheterna från det förflutna. Det finns också anti-monarkistiska, vänsteroppositionsgrupper såväl som etniskt baserade grupper. Det senare fokuserar på erkännande av sina respektive etniska och språkliga identiteter. Vissa stöder federalism, andra drar åt separatism.
Sammanfattningsvis ser jag för närvarande ingen enad opposition med integrerade krav. I detta avseende verkar det iranska samhället mer uppdelat än någonsin.
Finns det en skillnad mellan de aktuella protesterna jämfört med de tidigare?
– Ja absolut!
2009 blev protesterna kända som den Gröna rörelsen. Detta som ett svar på presidentvalet, när Mahmoud Ahmadinejad segrade över den reformistiska Mir-Hossein Mousavi. Det mobiliserade människor från den urbana medelklassen, mestadels från Teheran och några få andra stora städer. Majoriteten av dessa demonstranter krävde reformer inom det befintliga systemet, medan olika etniska grupper som turkarna i Azerbajdzjan, araberna i söder, kurderna samt arbetarrörelsen inte höll med demonstranterna i någon större utsträckning.
De senaste protesterna (’Dey Mah’ 2017 och ’Aban Mah’ 2019) har emellertid kommit från de fattiga, lågt betalda och/eller arbetslösa arbetarklassen och ungdomar. Å ena sidan har en betydande del av protesten skett i de kurdiska och arabiska områdena. Å andra sidan har protester också skett i mindre städer och bosättningar (shahrak) som omger storstäderna. Det sistnämnda har nära samband med inhemsk migration. Den pressande situationen till följd av torka och andra miljöproblem, kraftigt ökad arbetslöshet samt ojämn fördelning av nationella resurser har tvingat hundratusentals människor att bo i dessa fattiga bosättningar. Utöver det har regeringens neoliberala politik och därmed ökad privatisering, och återkommande problem i den privata sektorn med att betala lön till arbetarna, lett till många strejker.
De senaste protesterna (’Dey Mah’ 2017 och ’Aban Mah’ 2019) har emellertid kommit från de fattiga
Både under upproren 2017 och 2019 har demonstranter utöver kravet på reformer också krävt att regimen ska störtas. Slagorden har blivit mer radikala och riktar sig direkt mot revolutionsgardet och den högsta ledaren. Protesterna har också uttryckt kritik mot Irans militära inblandning i regionen, som Syrien, Libanon, Jemen och Irak.
Sist men inte minst finns det en växande global solidaritet bland demonstranterna. Det verkar som att upproren 2019 i Algeriet, Sudan, Libanon, Irak, Chile, Frankrike och Hong Kong har gett iranierna mod och inspiration.
Hur har mordet på general Soleimani och nedskjutningen av det ukrainska flygplanet påverkat situationen i Iran?
Det är ingen tvekan om att mordet på general Soleimani var en stor chock för alla. Men Iran är även här en delad nation. Det var olika reaktioner och blandade känslor efter hans död, vilket också orsakade intensiva debatter och bråk. Medan vissa trodde på regeringens massiva propaganda, som utsåg honom till en nationell hjälte och ikonisk militärbefälhavare, kallade motsatta grupper honom krigsförbrytare och höll honom ansvarig för att olagligt ha dödat människor, särskilt i Syrien, Irak och Jemen. Regeringen manade framgångsrikt till massivt folkligt stöd, vedergällning och en offentlig sorgkampanj, men detta blev en kortlivad seger.
Efter att det ukrainska flygplanet ”oavsiktligt” skjutits ner av två iranska missiler (det hände bara timmar efter den iranska missilattacken mot de amerikanska militära baserna i Irak) blev folk rasande. Som svar på regeringens ihållande försök att dölja sanningen om flygolyckan i tre dagar gick folket återigen ut på gatorna och krävde ansvar och öppenhet. Denna gång var även universitetsstudenter mycket aktiva i demonstrationerna.
Hur ser du på kvinnornas roll i protesterna?
Iranska kvinnor har alltid varit i framkant vid protester och demonstrationer. De har oavbrutet krävt sina rättigheter i olika marscher och kampanjer. Möjligheten att bevista fotbollsarenor och vägran att bära obligatorisk slöja är exempel på kvinnors rättighetsaktivism – i många fall leder detta till laglig förföljelse och hårda straff. Kvinnor har också deltagit i studentrörelsen, arbetarrörelsen och lärarrörelsen. Med hjälp av Internet och sociala medier har kvinnors kamp också hittat nya plattformar, blivit mer synliga, och delvis kunnat undvika censur.
I båda upproren (2017 och 2019) ledde kvinnor aktivt demonstrationerna
I båda upproren (2017 och 2019) ledde kvinnor aktivt demonstrationerna, i den utsträckning att regeringen 2019 för första gången kände sig tvungen att uttryckligen erkänna detta – snarare än som tidigare helt enkelt ignorera kvinnors roll i någon protest. Eftersom iranska kvinnor upplever systematisk könsdiskriminering och ojämlikhet i samhället (legal orättvisa, högre arbetslöshet och lägre ekonomiskt stöd), har de också blivit starkare och mer radikala i sina krav. Dessutom utsätts kvinnor på landsbygden för orättvisor i ännu högre grad, till följd av kön, etnisk härkomst och klass. För att sammanfatta detta så kan vi alltså inte se ”de iranska kvinnorna” som någon enhetlig grupp.
Vad händer inom en snar framtid, tror du?
Det iranska samhället tyngs av de USA-baserade sanktionerna. Trots att de inte riktar sig direkt mot medicin- och livsmedelsförsörjning, leder transaktionsbegränsningarna till kraftig inflation och därmed bristande tillgång till nödvändiga varor. Samtidigt skickas signaler från den amerikanska regeringen till stöd för de senaste upproren, vilket inte hjälper medlemmarna i ett samhälle som blir allt fattigare.
Eller för att citera uttalandet från studenterna vid Amir Kabir-universitet som säger nej till ”både det ständiga hotet om imperialistiskt våld och den kvävande despotismen”. Majoriteten är väl medveten om att utländskt inflytande aldrig kommer att kunna ge fred, välstånd och demokrati i landet.
Varaktig förändring skulle, enligt min mening, kräva mer enade och organiserade insatser. En iransk demokrati skulle också kräva ett erkännande av kvinnors, arbetares, HBTQ-gruppers och andra marginaliserade gruppers rättigheter.
Sist men inte minst måste rättigheterna för den icke-persiska befolkningen (araber, turkar och kurder, till exempel) erkännas. Efter årtionden av systematisk diskriminering, marginalisering och åsidosättande av rätten till språk och identitet kan den demokratiska utvecklingen i Iran inte endast bestå av berättelsen om en singulär persisk-centrerad nationalstat.
Källa: Lunds universitet
