Många ungdomar drömmer om att göra just det de tycker är meningsfullt, men många ger upp på sina drömmar. Hur kan detta komma sig?
Är våra drömmar bara drömmar?
Det verkar som att det enda vi gör är att drömma. Alla vill resa, få ett jobb de alltid har velat ha, komma in på sin drömutbildning Visserligen är det ingenting fel med det, men det börjar bli problematiskt när man ser att merparten ger upp på sina drömmar, eller slutar att drömma helt, ju äldre de blir. Hur kan det komma sig att folk helt enkelt ger upp på sin framtidstro och slutar drömma, och varför?
Att drömma är både bra och dåligt. När det är som mest fördelaktigt kan det få en att vilja ta sig ur en negativ situation, få en att följa ens passion oavsett motgångar man stöter på vägen och Drömmen om något bättre är sammanvävd med önskan att förändra sin tillvaro och hoppet man får när man tänker på att göra det, vilket får människor till att göra saker de aldrig trott att de hade kunnat göra. Tyvärr har drömmar också en baksida. Man kan bli så fixerad vid idealbilden någonstans i framtiden att man låter nuet försvinna ifrån en, och på grund av all tid som man tillbringar i sina drömmar kan man glömma bort tiden, värdefull tid som man måste lägga ned på att nå sitt ideal i framtiden.
Alla vill göra något meningsfullt av sina liv, men få lyckas. Detta är nog ett av skälen till att många beslutar sig för att sluta kämpa och ge upp på vägen. Förebilder finns det många av, eftersom många berömda personer kom från i stort sett ingenting och blev framgångsrika, men anledningen till att de är kända är inte bara deras talang eller taktfulla marknadsföring av sig själva, utan också faktum att de är få. Varför så pass få framgångsrika personer om så pass många försöker?
Själva mentaliteten kan vara problemet. Förutsatt att man redan har tankesättet att oddsen är emot en och att ytterst få kommer att klara det, eller är självkritisk från början, kan det innebära att man inte vågar göra saker som man annars hade vågat göra utan det tankesättet. Det i sin tur kan leda till att man inte har det breda kontaktnätet man behöver
eller modet för att klara av att göra någonting svårt, som kan leda till att man återigen inte vill
försöka om på nytt, då man automatiskt blir förkrossad på lång sikt när man inte har det stöd och det driv man behöver för att inte ge sig.
Det kan också vara en social ensak. Om fler och fler tvivlar på sig själva och ifrågasätter sina förmågor och sin duglighet, kan det sprida sig till andra, och på så vis påverkas även deras mentalitet. Jag själv har sett detta hända på mitt gymnasium, då en del har valt att avbryta sina studier eller byta skola just för att någon eller några har gjort det på grund av sina egna tvivel. Denna osäkerhet spred sig då till deras klasskamrater, som blev påverkade och ifrågasatte sig själva till följd av det.
Frågan jag ställer till mig själv blir “Är våra drömmar bara drömmar?”, för att det känns som att tonåren bara är en drömfas för de flesta. Antagligen är det lätt att överskatta sina förmågor och hur lätt det är att nå sina mål när man inte tar hänsyn till hur varenda liten handling man gör varje dag påverkar ens liv i slutändan. För att kunna nå konkreta mål måste man ha en viss struktur i sin vardag, exempelvis en planering, ett schema och självdisciplin. Dessutom måste man vara resilient, och vara stark nog att inte ge sig när det inte går vägen. Problemet med att inse detta är att man hamnar i en situation där man har
ett starkt behov av ett konsekvenstänk, någonting som inte utvecklas färdigt förrän i 20-årsåldern. Avsaknaden av konsekvenstänk hos unga kan möjligtvis leda till en ökad impulsivitet, självsäkerhet och optimism men samtidigt kan man inte realistiskt bedöma vad man ger sig in i. Detta kan vara något som förklarar varför många satsar högt, främst när de är unga, men ger upp förr eller senare när de inser hur hårda kraven egentligen är.
Dessutom kan man i vissa fall bli helt avskräckt från att göra vissa saker om man inte har en plan och vet ungefär vad man ska göra och hur man ska börja.
Detta kan vara några av anledningarna till att vissa når en punkt där de vägrar att fortsätta, men ens mentalitet kan också spela roll. Olika individer är olika känsliga, och om individen i fråga är väldigt känslig, har de lättare till att känna negativa känslor som stress, press, ångest och utmattning. Ju lättare man reagerar på negativa känslor, desto sämre mår man, och efter ett tag kan man må så pass dåligt så att man inte längre orkar fortsätta, vilket kan förklara varför många slutar göra det de har tänkt sig att göra.
Det finns såklart många aspekter kvar att undersöka, men en annan är också hur rädd man är för att begå misstag. Man vågar inte ge sitt allt när man vet att man kanske gör det i onödan, och om man redan har dålig självkänsla vågar man antagligen inte göra något man tycker är svårt och som man vet kommer med en hög risk för misslyckande.
En annan synvinkel som kan vara värd att undersöka är graden av strävan efter konformitet, dvs att vilja vara som andra och anpassa sitt beteende efter gruppens. Speciellt ungdomar känner press på sig att passa in, vilket medföljer att vissa har dolda intressen och talanger som de gömmer för sig själva och alla andra, främst av rädsla för att bli sedd som udda och inte passa in. Problemet är i sådana fall inte konsekvenstänket eller rädslan för att begå misstag, utan rädslan att bli bortstött om man följer sin passion.
Kortfattat kan man säga att drömmar går i uppfyllelse – för de få individer som envist arbetar hårt dag för dag, har rätt strategier när det gäller planering (och i vissa fall kontakter och rätt timing), alltid är hoppfulla och, viktigast av allt, aldrig slutar att drömma.
Vox Adolescentia
hello@infoexpress.se
