HORMONER Havssnäckor utsöndrar hormonliknande gifter som försätter deras bytesdjur i insulinchock. Detta visar ny forskning från Köpenhamns universitet. Giften kan ha potential att användas i mer målinriktad behandling av hormonsjukdomar med färre biverkningar.
Kobror biter, fladdermöss använder ekolokalisering, och vissa havssnäckor fångar sina byten… genom att ge dem en insulinchock.
På havets botten ligger snäckan Conus geographus i bakhåll och väntar. När dess favoritbyte, fisk, kommer tillräckligt nära, slår den till. Den gör detta genom att släppa ut ett gift i vattnet som efterliknar hormonet insulin. Fisken tar upp insulin-giftet genom gälarna, vilket framkallar ett tillstånd av hypoglykemi, en form av insulinchock, så att snäckan kan kasta sig över sitt byte.
Ny forskning från Köpenhamns universitet visar nu att Conus geographus kombinerar insulinangreppet med ett annat hormonliknande gift, som också spelar en viktig roll för reglering av blodsockret: somatostatin.
”Att havssnäckan på detta sätt utför ett kombinerat angrepp på blodsockret i sitt byte har aldrig rapporterats tidigare. Det är ett fascinerande exempel på hur havssnäckan har lärt sig att använda hormoner som ett vapen mot sitt byte.”
Där insulin sänker blodsockret och hormonet glukagon istället höjer det, reglerar somatostatin både insulin och glukagon, och finjusterar därmed blodsockernivån. Men när havssnäckan använder somatostatin i sitt gift har det fatala konsekvenser för bytet.
”Det gör det lättare för snäckan att fånga sitt byte. Vår studie, som utfördes på möss, visar att det somatostatinliknande giftet aktiverar en receptor som undertrycker utsöndringen av glukagon, och det i hög grad. Snäckan frigör alltså ett insulinliknande gift i vattnet för att framkalla lågt blodsocker hos bytet, samtidigt som den använder somatostatin för att säkerställa att bytet inte utsöndrar glukagon för att återhämta sig från insulinchocken,” förklarar postdoc Ho Yan Yeung, förstaförfattare till den nya studien som utförde delar av forskningen vid Biomedicinska institutet vid Köpenhamns universitet.
Kan bidra till färre biverkningar i framtiden Förutom att spela en viktig roll i havssnäckans jakt på fisk påverkar somatostatin även en mängd funktioner i människokroppen, bland annat genom att reglera tillväxthormoner.
Det specifika somatostatin-giftet som forskarna hittade i havssnäckan kallas Consomatin G1. Consomatin G1 visade sig vara mer selektivt än de somatostatin-hormoner som idag används för att behandla till exempel tillväxthormonsjukdomar som akromegali, berättar Ho Yan Yeung.
Just för att Consomatin G1 är mer selektivt kan snäckgiftet sannolikt användas för att utveckla bättre somatostatinbaserade läkemedel i framtiden.
”Det är verkligen fantastiskt att hormonet är så selektivt. Det innebär att det potentiellt kan eliminera oönskade biverkningar vid nuvarande behandlingar.”
Ho Yan Yeung ser även andra potentiella medicinska fördelar med havssnäckans gift förutom bättre behandling av tillväxthormonsjukdomar:
”Förutom det somatostatinliknande gift som vi har beskrivit i studien, är det troligt att det finns andra blodsocker- och ämnesomsättningsreglerande hormoner i giftet som kan användas för att designa bättre diabetesmedicin eller som ett diagnostiskt verktyg för till exempel vissa typer av cancer. Det är naturligtvis också något vi är intresserade av att forska mer på,” säger hon.
Läs studien ”Fish-hunting cone snail disrupts prey’s glucose homeostasis with weaponized mimetics of somatostatin and insulin” här.
En giftig havssnäcka
Den vit- och brunmönstrade havssnäckan Conus geographus lever på grunt vatten i Indiska oceanen och Stilla havet och är ungefär lika stor som en hand.
Havssnäckan lamslår sitt byte genom att utsöndra en blandning av gifter i vattnet nära bytet, som ofta är fisk. Den långsamma snäckan kan då fånga och sluka den snabbare fisken. Ett av gifterna är en insulinefterlikning som framkallar en insulinchock i bytet.
Conus geographus är ett av de giftigaste djuren i världen. Snäckans gift är starkt nog att döda en människa.