Zaremba ger ett exempel med en man som under sina sista hundratretton dagar haft åttiotvå (82!) olika läkare som medverkat till hans vård.
Ju fler kockar desto sämre soppa heter det ju. Flertalet patienter i svensk sjukvård kan nog instämma. Ju fler läkare desto sämre vård. I båda fallen handlar detta naturligtvis om en och samma rätt/patient. Många kockar som lagar en massa olika rätter är förmodligen minst lika bra som många läkare som behandlar en mängd olika patienter. Tyvärr verkar det som att det inte är det ordstävet syftar på. Och det är inte heller det som är ämnet för denna text.
Zaremba ger ett exempel med en man som under sina sista hundratretton dagar haft åttiotvå (82!) olika läkare som medverkat till hans vård, varav sjutton motvilligt. Och det finns inget som tyder på att detta är unikt. Om 82 läkare har hand om en patient blir det uppenbart så att ingen ser patienten som hens, varför patienten i princip försvinner och förvandlas till åkommor. Då är det både förklarligt att ingen lägger ned tillräckligt med engagemang och att ingen riktigt har tid att sätta sig in i patientens journal. (I IHP:s enkät från 2012 placerar sig Sverige allra lägst vad gäller frågan ”Hur väl anser du att ordinarie vårdpersonal känner till viktig information om patientens medicinska historia?”. 66 % svarar alltid eller ofta, vilket ska jämföras med 96 % i Schweiz och 76 % i Norge som placerar sig näst sämst.)
Man kan kanske till och med spetsa till det och konstatera att om samtliga läkare grundligt skulle sätta sig in i denne patients journal hade det tagit dem mycket tid vilket resulterat i att de hunnit med ännu färre patienter. Och det hade inte sett bra ut i statistiken. Dödsfall är trots allt oundvikliga. Försämrad produktiviteten är värre.
Varför har det blivit såhär då?
En del av sanningen kan säkert hittas i det de tidigare artiklarna handlat om: Om det handlar om att hinna med så många patienter som möjligt är lösningen kanske att skicka iväg patienten till en annan läkare; då har man ju avklarat en patient snabbt och kan raskt gå vidare till nästa. De långa vårdköerna tvingar kanske patienten att ta egna initiativ, t.ex. genom att åka till akuten, med följden att man sedan skickas mellan olika instanser. Feldiagnoserna har säkert ofta också samma effekt då det innebär att man skickas till läkare som är specialist på det man har diagnosticerats med men inte det man lider av vilket får till följd att man måste skickas vidare.
Den största anledningen torde dock vara att patienten inte har en egen doktor, någon som känner för patienten och som vill ta ett huvudansvar för hen. Om detta sedan beror på att privatmottagningarna avskaffades 1970, att kravet på produktivitet gör att man inte har tid och möjlighet att se varje patient, att mängden pappersarbete gör att man helst avhänder sig problem, att läkarnas kunskap inte är tillräcklig för att klara av att serva en patient fullt ut, att patienterna ses som produkter och inte människor och att löpandebandfilosofin är förhärskande eller att organisationen helt enkelt är för dålig är vanskligt att uttala sig om. Förmodligen är det som det alltid i dylika sam¬manhang: sanningen ligger någonstans mitt emellan, vilket i detta fall torde innebära att det beror på allt det ovanstående. Och förmodligen finns det ytterligare orsaker. Det märkliga är dock att trots att alla inblandade verkar vara överens om att det här är förkastligt, såväl ur ett mänskligt som ur ett medicinskt perspektiv och ur ett effektivi¬tetsperspektiv, verkar det inte finnas någon som gör något år saken.
Återigen handlar det om att söka efter politiker som utgår från patientperspektivet. Om hen dessutom faktiskt vet vad hen talar om så är det ju ännu bättre. Men det är kanske att vara överoptimistisk.
Källor:
Fölster, Stefan, Ohlsson, Stefan, Renstig, Monica, Wiigh, Lars (2014): Den sjuka vården 2.0. Från nollvision till patientrevolution.Samhällsförlaget.
IHP International Survey of Sicker Adults – Resultat för Sverige (2012), Socialdepartementet.
Malm, Per (2017): Doktor utan skyddsnät. En resa i tid och rum. Isaberga förlag.
OECD (2017), Health at a Glance 2017: OECD Indicators, OECD Publishing, Paris. http://dx.doi.org/10.1787/health_glance-2017-en
Yarollahi, Arvin (red) (2013): Hjälp oss! En antologi om den svenska vårdens förfall. arVya förlag.
Zaremba, Maciej (2013): Patientens pris. Ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden. Weyler förlag.
