Personal inom primärvården behöver bli bättre på rådgivning om kost och motion till de patienter som både har ett rörelsehinder och är överviktiga. Ett närmare samarbete med habiliteringen skulle kunna bidra med ökade kunskaper från ett funktionshinderperspektiv.
– Primärvården i Sverige har ett ansvar att arbeta både förebyggande och behandlande när det gäller övervikt och fetma och att detta fungerar optimalt även för personer med rörelsehinder. För att fysisk aktivitet ska vara möjlig för personer med rörelsehinder behöver den anpassas till deras förutsättningar att vara fysiskt aktiva, säger Marianne Holmgren, distriktsköterska och universitetsadjunkt vid Lunds universitet.
I sin doktorsavhandling har hon undersökt om övervikt eller fetma påverkar den hälsorelaterade livskvaliteten och delaktigheten i samhället hos personer med rörelsehinder och hur distriktssköterskorna i samtalen med patienten hanterade ohälsosam vikt.
Avhandlingen omfattar fyra delstudier, kvantitativa och kvalitativa. I två separata studier intervjuades 20 personer med rörelsehinder och 10 distriktsköterskor från olika vårdcentraler i Skåne.
Personerna med rörelsehinder beskrev sin situation med sitt rörelsehinder relaterat till sin vikt som en ond cirkel som är mycket svår att ta sig ur. Både rörelsehindret men också smärtor angavs utgöra hinder till att motionera eller röra på sig. De berättade också att personalen på vårdcentralen sällan lyfte problemet med övervikt och fetma. När det väl gjordes upplevde patienterna att de inte blev förstådda för att det saknades kompetens om deras rörelsehinder.
– Här behövs mer kunskap på vårdcentralen, så att rådgivning om kost och framförallt motion kan anpassas till patienter med rörelsehinder, utan att förvärra skadan, säger Marianne Holmgren.
Våga prata om övervikt
Distriktsköterskorna som intervjuades uttalade svårigheter med att ta upp övervikt och fetma i samtalet eftersom det upplevdes som ett känsligt ämne. Distriktssköterskorna berättade också att det var mycket lättare att inleda samtalet kring övervikt och fetma om de hade något att koppla övervikten/fetman till, exempelvis om patienten hade diabetes. Dessutom så tyckte de som jobbat med diabetes att det var lättare att ta upp problemet för att de hade vana att prata om kost och motion.
– Vi behöver bli bättre på att lyfta övervikt och fetma i samtalen med personer med rörelsehinder och här kan ett tätare samarbete mellan de olika yrkeskategorierna som arbetar på vårdcentralen vara en lösning. Inom habiliteringen finns expertis och ett närmare samarbete med dem skulle kunna bidra med ökade kunskaper från ett funktionshinderperspektiv, säger Marianne Holmgren.
Jon Ulvsgärd
