Radikalisering är ett växande gränsöverskridande hot. Men vad är det, vilka är orsakerna och vad gör EU för att förhindra det?
Radikalisering är inte ett nytt fenomen, men det har blivit en allt större utmaning med ny teknik och den ökande polariseringen av samhället, vilket gör den till ett allvarligt hot i hela EU.
Läs mer om EU:s åtgärder för att stoppa terrorism
Vad är radikalisering?
Den senaste tidens terroristattacker i Europa, varav många utfördes av EU-medborgare, belyser det ihållande hotet om ”homegrown” radikalisering, som av kommissionen definieras som fenomenet med människor som anammar åsikter, åsikter och idéer och som kan leda till terroristhandlingar.
Ideologi är en inneboende del av radikaliseringsprocessen, med religiös fundamentalism i centrum. Radikalisering drivs dock sällan enbart av ideologi eller religion. Det börjar ofta med personer som är frustrerade med sina liv, samhället eller sina regeringars inrikes- och utrikespolitik. Det finns ingen enskild profil för någon som sannolikt kommer att bli delaktig i extremism, men personer från marginaliserade befolkningsgrupper som utsätts för diskriminering eller förlust av identitet utgör en grogrund för rekryteringen.
Västeuropas inblandning i konfliktområden som Afghanistan och Syrien anses också ha en radikaliserande effekt, särskilt för migrantgrupper.
Hur och var radikaliseras människor?
Radikaliseringsprocesser bygger på sociala nätverk för att ansluta sig till och hålla kontakten. Fysiska nätverk och nätbaserade nätverk erbjuder platser där människor kan radikaliseras och ju mer slutna dessa rum är, desto mer kan de fungera som en snäv åsiktskorridor där deltagarna ömsesidigt bekräftar extrema övertygelser utan att ifrågasättas.
Internet är en av de främsta kanalerna för att sprida extremistiska åsikter och rekrytera människor. Sociala medier har förstärkt effekterna av både jihadistisk och högerextremist-propaganda genom att ge enkel tillgång till en bred målgrupp och ge terroristorganisationer möjlighet att använda ”narrowcasting”dvs en riktad målgrupp för att rikta sig mot rekryter eller uppföra trollarméer för att stödja deras propaganda. Enligt EU:s rapport Terrorism Situation and Trend från 2020 har krypterade meddelande applikationer, såsom WhatsApp och Telegram under de senaste åren använts i stor utsträckning för samordning, aggressionsplanering och förberedelse av kampanjer.
Vissa extremistorganisationer har också varit kända för att rikta in sig på skolor, universitet och gudstjänstlokaler, t.ex. moskéer.
Fängelser kan också vara bördiga för radikalisering på grund av den omvälvande miljön. Utan sina sociala nätverk är intagna mer benägna än på annat håll att utforska nya trosuppfattningar och radikaliseras, samtidigt som underbemannade fängelser ofta inte kan ta sig an den extremistiska verksamheten som pågår.
EU:s kamp för att förebygga radikalisering
Även om det är EU-länderna som har huvudansvaret för att ta itu med radikalisering har verktyg tagits fram för att hjälpa till på EU-nivå:
- Nätverket för kunskapsspridning om radikalisering (Radicalisation Awareness Network) är ett nätverk av yrkesverksamma i frontlinjen från hela Europa, t.ex. lärare, polistjänstemän och fängelsemyndigheter, som arbetar med människor som har varit eller är sårbara för radikalisering.
- Europols enhet för anmälan av innehåll på internet skannar webben för terroristmaterial på nätet och hänvisar det till värdplattformar. Sedan den inrättades 2015 har den hänvisat över 130,000 innehållsenheter till internetföretag (över 25,000 under 2019).
- I december 2020 godkände Europaparlamentet EU:s strategi för säkerhetsunionen 2020–2025 och den nya agendan för kampen mot terrorism, som syftar till att förebygga radikalisering genom att till exempel erbjuda möjligheter för utsatta ungdomar och stödja rehabilitering av radikaliserade fångar.
- I slutet av 2020 nådde parlamentet och rådet en politisk överenskommelse om regler som tvingar onlineplattformar att avlägsna terrorisminnehåll inom en timme. Avtalet, som godkänts av parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter, måste godkännas formellt av parlamentet och rådet innan det träder i kraft.
