Varför blir vissa personer radikaliserade och beredda att använda våld — medan andra i samma miljö avstår? En ny forskningsmodell kartlägger samspelet mellan personlighet, samhälle och individens egen verklighetsuppfattning.
Tre samverkande faktorer
Bakom modellen står lektor Milan Obaidi från Köpenhamns universitet i samarbete med kollegor från Uppsala universitet, Aarhus universitet och universitetet i Stuttgart. Studien har publicerats i European Review of Social Psychology.
Obaidi konstaterar att tidigare forskning ofta präglats av antaganden snarare än empirisk data:
”Sedan 11 september har extremism ofta diskuterats, men det har saknats tillräckligt med data, experiment och intervjuer med personer som faktiskt dömts för våldsam extremism.”
Den nya modellen kombinerar därför insikter från psykologi, sociologi och statsvetenskap. Alla tre perspektiv behövs för att på djupet förstå varför vissa individer utvecklar en beredskap att använda våld.
Sociala villkor och individens tolkning
Tidigare har analysen ofta förenklats till en direkt koppling mellan sociala problem, som ojämlikhet, och våldsbenägenhet. Men enligt Obaidi är det inte enbart de faktiska omständigheterna som avgör, utan hur individen själv uppfattar sin situation.
Vissa accepterar orättvisorna, medan andra reagerar med ilska och radikalisering under samma omständigheter. Den subjektiva upplevelsen av orättvisa är därför central.
Personlighetens roll
Modellen lyfter också fram personlighetsdrag som en tredje viktig komponent. Enligt Obaidi finns ett tydligt samband mellan vissa drag och benägenheten till extremism — både bland jihadister och högerextremister.
Ett exempel är egenskapen openness to experience (öppenhet för nya erfarenheter), vars påverkan varierar beroende på generationsbakgrund. För första generationens invandrare minskar hög öppenhet benägenheten till våld, medan den i tredje generationen kan leda till ökad exponering för diskriminering och därmed ökad risk för radikalisering.
Nya möjligheter för deradikalisering
Forskarna hoppas att modellen kan bidra till mer effektiva insatser mot radikalisering. Många befintliga deradikaliseringsprogram har hittills byggt mer på antaganden än på vetenskapligt underlag. Med bättre förståelse för drivkrafterna kan åtgärderna bli mer träffsäkra.
En nyanserad syn på extremism
Obaidi påpekar att offentligheten ofta tolkar extremism olika beroende på förövarens bakgrund. Högerextrema dåd, som Breiviks attack 2011, förklaras ofta med psykisk ohälsa, medan jihadistiskt våld förknippas med religion och kultur.
Men modellen visar att det i båda fallen handlar om ett komplext samspel:
”Ideologi, samhällsförhållanden och personlighet samverkar. Vi ser gemensamma mönster hos personer som är benägna att använda våld — oavsett om de är högerextremister eller jihadister.”
Info Express-redaktionen
E: hello@infoexpress.se
Källa: Köpenhamns universitet
