Många dammar och reservoarer byggs eller byggs ut för att lindra torka och vattenbrist. Men i en ny perspektivartikel i Nature Sustainability visar en internationell forskargrupp ledd från Uppsala universitet hur dammar och reservoarer tvärt om kan bidra till att förvärra problemen.
Att bygga dammar och reservoarer är en av de vanligaste åtgärderna för att hantera torka och vattenbrist. Syftet är enkelt: reservoarer kan lagra vatten under perioder av regn och sedan släppa ut det under torrare tider. På det sättet kan de stabilisera tillgången på vatten, tillgodose efterfrågan och lindra vattenbristen.
Forskargruppen bakom den nya artikeln leddes av Giuliano Di Baldassarre, professor i hydrologi vid institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet. De visar att utökningen av reservoarers lagringskapacitet kan få oavsiktliga effekter i det långa loppet och paradoxalt nog förvärra vattenbristen.
Enligt forskarnas resonemang finns det två kontraintuitiva fenomen som bör beaktas när en damm ska byggas eller expanderas: tillgång-efterfrågan cykeln och reservoareffekten.
Tillgång-efterfrågan cykeln beskriver fall där en större tillgång på vatten leder till högre efterfrågan, vilket snabbt kan utjämna de initiala fördelarna med reservoarer. Dessa cyklar kan ses som en återverkningseffekt som inom miljöekonomi kallas Jevons paradox: ju mer vatten som finns tillgängligt, ju mer vatten förbrukas. Detta kan resultera i en ond cirkel där en ny vattenbrist bemöts med ytterligare expansion av reservoarens volym som ger större tillgång på vatten (igen) vilket möjliggör högre förbrukning till nästa vattenbrist uppstår… Tillgång-efterfrågan cykeln kan trigga en accelererande spiral mot ohållbar exploatering av vattenresurser och miljömässig försämring.
Reservoareffekten beskriver fall där en övertro på reservoarer ökar den potentiella skadan som torka och vattenbrist medför. Utbyggnaden av reservoarer dämpar ofta initiativen att vara beredd och att vidta anpassningsåtgärder och därmed ökar de negativa effekterna av vattenbristen. Vidare så kan långa perioder av god vattentillgång från dammar generera ett större beroende av vattenresurser, som i sin tur kan öka den sociala sårbarheten och ekonomiska skadan när vattenbrist väl inträffar.
Den nya artikeln innehåller också policyimplikationer. Forskarna menar att försök att öka vattentillgången för att hantera en växande efterfrågan, som eldas på av den ökade tillgången, är ohållbara. Därför föreslår de att man bör lita mindre till stora vatteninfrastrukturer, så som dammar och reservoarer, och lägga mer energi på att konservera vatten. Med andra ord bör man satsa mer på att minska vattenkonsumtionen snarare än att elda på konsumtionen genom att öka tillgången på vatten. Många experter skulle hålla med om dessa generella rekommendationer men trots detta byggs och prospekteras fortfarande många dammar och reservoarer runt om i världen.
Forskargruppen menar också att det fortfarande saknas tillräcklig kunskap om dynamiken som uppstår mellan vatten, samhällen och infrastruktur. De föreslår därför en tvärvetenskaplig forskningsagenda för att utreda långtidseffekter (inklusive oavsiktliga konsekvenser) av reservoarer och andra typer av vatteninfrastrukturer.
Di Baldassarre, G., Wanders, N., AghaKouchak, A., Kuil, L., Rangecroft, S., Veldkamp, T.I.E., Garcia, M., van Oel, P.R., Breinl, K., and Van Loon A.F. (2018). Water shortages worsened by reservoir effects. Nature Sustainability, in press.
