– Övergrepp är i nära relationer är aldrig offrets fel, konstaterar Åsa Witkowski vid Kvinnofridslinjen. Den nationella stödtelefonen besvarade i fjol 42 405 samtal från våldsutsatta kvinnor och oroliga anhöriga – ett rekord som inte ger anledning att fira.
– Många ringer Kvinnofridslinjen först när de redan utsatts för upprepade övergrepp. Det beror antagligen på att våld i nära relationer fortfarande upplevs som stigmatiserande och svårt att prata om. Men det finns ingen anledning som är för obetydlig för att ringa, och i ju tidigare skede desto bättre. Så visst gläds vi åt att allt fler hittar oss, samtidigt som det är omöjligt att fira när det bekräftar att så många behöver vårt stöd.
Åsa Witkowski är chef för patientverksamheten vid Nationellt Centrum för Kvinnofrid. Hit hör bland annat Kvinnofridslinjen, stödtelefonen vars medarbetare det senaste decenniet tagit emot över en kvarts miljon samtal från våldsutsatta kvinnor och oroliga anhöriga. År 2019 besvarades 42 405 samtal, en ökning med 16 procent från året dessförinnan och – återigen – ett nytt rekord.
– Förhoppningsvis visar det att tröskeln att ringa oss blir allt lägre. Åtminstone talar mycket för det: Vi har fått lagar som stärker kvinnans handlingsutrymme. Samhället talar mer öppet om ämnet. MeToo och mediahändelser som dokumentären om Josefin Nilsson har också bidragit till att göra det mer tydligt att övergrepp kan drabba vem som helst och att det aldrig är offrets fel.
Samtalen till Kvinnofridslinjen vittnar ofta om fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Främst är det de utsatta kvinnorna själva som ringer, men även anhöriga och personal som möter våldsutsatta i sitt arbete tar kontakt. Varje person som ringer får stöd utifrån just sin unika redogörelse. Är situationen akut kan rådgivare hänvisa till polis, föreligger risk för eskalerat våld ges anvisningar för beredskap, ibland räcker det långt att lyssna och bekräfta.
– Vi hanterar varje samtal baserat på hur vi uppfattar situationen här och nu. Vi tar in, försäkrar oss om att vi förstått allt korrekt och försöker skapa en lösning som kvinnan är bekväm i. Ibland behöver vi lugna den som ringer, ofta handlar det om att ge stöd och mod att gå vidare. Det händer också att våra rådgivare möts av tystnad i luren, och vi har med tiden lärt oss att det finns kvinnor som ringer oss utan att våga säga något, men som finner tröst i vetskapen att vi faktiskt finns här, säger Åsa Witkowski.
Nära band till forskning och vård
Att arbeta som rådgivare vid Kvinnofridslinjen förutsätter fem års yrkeserfarenhet av att möta och stötta människor i kris. Nya medarbetare ansluter främst från vård och socialtjänst. För att kunna hantera en ofta föränderlig behovsbild läggs stor vikt vid kompetensutveckling och handledning. Efter avslutat arbetspass erbjuds varje medarbetare dessutom en avstämning för att bearbeta de berättelser de tagit del av.
– Att Nationellt centrum för kvinnofrid är kopplat till både Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset ger oss värdefulla ingångar till både forskning och klinisk verksamhet, vilket möjliggör för oss att snabbt uppfatta aktuella behov och att omsätta ny kunskap i handling, konstaterar Åsa Witkowski.
Kvinnofridslinjens genomslag och betydelse har väckt internationell uppmärksamhet. Finland och Norge har redan infört motsvarande verksamheter, och i Uppsala fortsätter arbetet med att utveckla och förbättra stödlinjen. Fjolårets informationskampanj följs inom kort upp med en kännedomsmätning och kontinuerliga diskussioner förs om hur fler grupper i samhället ska nås.
– Vi jobbar hela tiden med att hitta och skapa nya kanaler till dem som behöver oss, och vår ambition är att så många som möjligt ska vara medvetna om vår verksamhet och att vi ska vara ett förstahandsval för alla som behöver vårt stöd.
Källa: Uppsala universitet
