”Konst handlar ju om smak. Gustus betyder just smak. Det som vissa tycker är vackert kan någon annan tycka är det fulaste de sett. Det är otroligt individuellt. Det är det som är det fina med konst.”
Innan jag beger mig till Hedmanska gården läser jag vad jag kan komma över om Gustus butik & galleri och möts då bara av goda omdömen, både vad gäller det som erbjöds i form av konst och konsthantverk och vad gäller personalens goda humör och trevliga sätt. Därför är det med höga förväntningar jag kliver in i butiken.
Jag blir inte besviken. Christos Niemiec hälsar mig genast välkommen med handslag och glada miner, och när Linda Gustavsson strax därefter förenar sig med oss är hon precis lika öppen och vänlig. Tillsammans lämnar vi den välfyllda och färgglada butiken och går en trappa upp till det kanske ännu mer färgglada och välfyllda galleriet. Min första tanke är att hit måste jag absolut komma tillbaka utan att ha frågor att ställa. Här skulle man kunna gå omkring i timmar och bara njuta.
Linda och Christos drev tidigare en liknande butik på Istegade i Köpenhamn. De startade där år 2000, alltså långt innan området förvandlades till de fashionabla kvarter de nu är.
Ursprungligen kommer Linda från Eslöv och Christos från Kolding på Jylland, men de träffades i Köpenhamn, i ett kollektiv, när Christos läste på universitetet och Linda arbetade som förskollärare. De hade båda ett stort intresse för konst – Linda hade visserligen utbildat sig till förskollärare, men hon hade gått alla möjliga kurser i konst och keramik och har i hela sitt liv sysslat med skapande i olika former och Christos kommer ju från Kolding som brukar kallas Danmarks designby och även om det var litteratur han studerade på universitetet tog till sist intresset för konst överhanden – och därför ville de starta något med konstanknytning. Pengar hade de inga, men de gav sig den på att lyckas. Dessutom behöll Linda sitt arbete som förskollärare, så att de skulle ha någon säker inkomst i starten. ”Og så hade vi inga børn”, påpekar Christos med ett leende.
Det var hårt arbete, men det gick. En anledning, säger Christos, att det gick så bra var att de hade både galleri och butik, och därför kunde nå betydligt fler kunder. Christos skötte galleri och butik medan Linda drog in pengar som förskollärare. Efter jobbet gick hon direkt till galleriet. ”Sedan kom vänner dit och fikade. Och sedan gick man ut”, skrattar Linda. ”Sådant orkade man när man var ung och inte hade familj att ta hand om.”
Efter några år gick det allt bättre och så småningom (2006) öppnade de också butik/galleri på Davidhall i Malmö. Snart hamnade dock Sverige i en lågkonjunktur och butiken i Sverige började tära ordentligt på vinsten från den danska butiken. Samtidigt hade de skaffat barn och de insåg snart att det var svårt att kombinera pendlande med föräldraskap.
Valet mellan Danmark och Sverige var inte helt lätt, men när konjunkturen gick upp i Sverige medan den var på väg ner i Danmark samtidigt som de sedan 2009 etablerat sig i ”dessa underbara lokaler”, som Linda uttrycker det, blev valet inte så svårt. ”Dessutom hade vi ju vårt hem i Sverige”, ler Linda medan Christos opponerar sig med ett snett leende. Nu när barnen är större, och konjunkturläget annorlunda, har de dock åter blivit sugna på pendlandet. Så nu letar de lämplig lokal i Danmark. Men lokalen är oerhört viktig. Nu när de blivit bortskämda med en fantastisk lokal, vill de helst hitta en lika perfekt lokal på lika bra plats i Köpenhamn.
Hedmanska gården har stått på samma plats sedan 1597 – ”De første 60 år var altså huset dansk” ler Christos – och makarna tycker att det är en ynnest att få ha ett galleri i denna vackra, historiska lokal, ett loft som en gång i tiden var ett kornlager; varje gång det blåser dröser hundratals år gamla sädeskorn ner på golv och hyllor.
”Att ha galleri i en så gammal byggnad innebär en hel del extrajobb”, konstaterar Christos. ”Det blir dammigt mycket fortare och man måste anpassa sig efter rummets struktur; man kan inte bara slå i ett spik var man vill. Man kan inte ens ställa ut vilken konst man vill. Konsten måste harmoniera med lokalen. Men det är absolut värt allt extraarbete och alla umbäranden. Jag kan inte tänka mig ett vackrare rum för konst.”
”När vi började i Danmark var vi väldigt fokuserade på svensk, dansk och polsk konst, eftersom det är där vi har våra rötter”, konstaterar Linda, ”men redan då blandade vi egen och andras konst. Just nu har jag ingenting eget utställt, men jag jobbar på det, och i sommar ska det fram.”
Numera är de inte längre så fokuserade på var ett verk kommer ifrån. Det viktiga är att det är ett vackert konstverk som passar in med den röda tråden, som kan beskrivas med orden humor och färg. Om konstverket sedan kommer från Tyskland, Sverige eller någon helt annanstans, spelar inte så stor roll.
”Var vi än är, så är ögonen alltid öppna”, ler Linda, ”om det så är en butik, en marknad, en mässa eller någonting som står skrivet på en lyktstolpe. Men det är också många som söker upp oss själva, och då får de skicka en ansökan med bilder.” ”Men helst vill vi ju att de kommer hit med själva föremålet”, inflikar Christos. ”En bild är ju egentligen värdelös. Men som en första utgallring fungerar det ju. Man kan inte köpa konst på nätet. Det är ju en absurd tanke. Man måste känna, vända i ljuset o.s.v.”
”Konst handlar ju om smak. Gustus betyder just smak. Det som vissa tycker är vackert kan någon annan tycka är det fulaste de sett. Det är otroligt individuellt. Det är det som är det fina med konst.”
Så ibland väljer de bort konst för att de helt enkelt inte tycker om den, ibland för att den inte passar in i deras röda tråd, ibland för att den helt enkelt inte funkar i deras lokaler. Foto har de t.ex. varit väldigt sparsamma med att ta in eftersom de sällan kommer till sin rätt i lokalen. Och ibland tvingas de välja bort konst för att den helt enkelt är för dyr. Men varje gång de ratar en konstnär eller hens konst försöker de göra vad de kan för att lotsa dem till ett annat galleri. Och jag kan konstatera att de verkligen lyckats. Gallerier är ofta ganska sterila inrättningar. Här sjuder det av liv – av humor och färg, kanske – i varenda vrå.
När intervjun är över visar paret runt mig bland alla konstverk. Det märks tydligt att detta inte bara handlar om varor som ska säljas. För Christos och Linda är vartenda konstverk viktigt. ”Men det måste också ha ett budskap”, tycker Christos. ”Det är viktigt att det är en fägnad för ögonen, men om det inte också säger någonting väsentligt till betraktaren, så blir det ganska platt. Konstens uppgift är att berätta om sin samtid. Det har det alltid varit.”
När jag till sist strosar ut genom den öppna dörren och ut i vårsolen, strömmar människor in i lokalen. Turister från alla världens hörn blandas med svenskar från det multikulturella Malmö och alla möts de med samma glädje och vänlighet av butiksägarna.
Allting är väldigt lätt, faktiskt! Bara gör det!
”Utöver att lokalen i sig är perfekt för vår verksamhet, kan man knappast hitta ett bättre läge än detta i Malmö. ”Lilla torg är konst”, konstaterar Christos med ett leende. ”Öl och konst.” ”Och mat”, tillägger Linda.
När man möter entreprenörer, och kanske särskilt någon som vågat satsa i två länder, blir man ju såklart intresserad av vad det är som driver dem. I Lindas och Christos fall verkar det främst vara ett brinnande intresse för konst. De valde först andra vägar, men suget att få arbeta med konst blev för starkt, och trots att de egentligen inte hade finansiella medel så fick de det att fungera med hårt arbete och vilja. Efter några hundår gick affärerna lysande i Danmark. Då satsade de på ytterligare ett land. Det som till sist fick dem att lugna ner tempot var dock tiden. Hade bara tiden funnits hade de kunnat fortsätta att driva galleri i två länder.
Egentligen kan de nämligen inte se att det var någon större skillnad på att starta företag i Sverige och i Danmark. Regleringarna ser ungefär likadana ut och det finns skatteverk i båda länderna som är ungefär lika byråkratiska, med ungefär lika lång telefonkö. Möjligen är det lite tyngre byråkrati i Sverige, men det var inget som ställde till några problem. Bolagsformerna ser ungefär likadan ut, precis som momsredovisningen, och även om det var ganska länge sedan de startade kan de inte se att det skulle finnas något i Sverige som skulle avskräcka någon från att starta företag.
När vi pratar om anställning är det dock lite annorlunda. I Danmark, säger Linda, har arbetsgivaren lite större rättigheter än i Sverige. Å andra sidan har arbetstagaren en väldigt stark fackförening i ryggen i Danmark, som är beredd att ta i betydligt mer än här i Sverige när det behövs.” ”Den danska modellen”, fyller Christos i, ”går ut på att när det inte finns något att göra kan man ganska enkelt avskeda sina anställda. Så är det ju inte riktigt i Sverige.”
”Det finns också särskilda redovisningsregler för alla våra konstnärer, oavsett vilket EU-land de kommer ifrån. Allting är väldigt lätt, faktiskt. Bara gör det! Det löser sig på vägen”, utbrister Linda med ett stort leende. ”Men”, poängterar hon, ”om man som svensk vill ha en butik i Köpenhamn, ska man veta hur det ser ut och tänka sig noga för vad gäller placeringen. Vissa områden lämpar sig bättre för vissa butiker. Och vi kan absolut tänka oss Istegade igen. Det har ju hänt en hel del sedan sist. Det är numera en av de hetaste gatorna i hela Europa.” Christos lägger till att oavsett var man tänker etablera sig, så bör man, åtminstone i början, också bo där. Att pendla sliter oerhört.
Och visst saknar de ibland Köpenhamn. ”Det är ingen tvekan om att vi älskar Köpenhamn. Där finns såklart ett mycket större utbud, inte minst i vår bransch, med mer undergroundrörelser, mer kreativitet, mer dynamik, mer event o.s.v. Med tanke på att det bor 300 000 i Malmö och 1,1 miljoner i Köpenhamn är det dock inte så konstigt”, säger de, mer eller mindre tillsammans, men trots det trivs de oerhört väl med att driva ett galleri i Hedmanska gården
”Utöver att lokalen i sig är perfekt för vår verksamhet, kan man knappast hitta ett bättre läge än detta i Malmö. ”Lilla torg är konst”, konstaterar Christos med ett leende. ”Öl och konst.” ”Och mat”, tillägger Linda.
”Det är klart att Gågatan också hade varit bra, men där är sådana gigantiska hyror att det skulle vara svårt. De stora företagskedjorna, som kan budgetera med underskott i flera år om det behövs, kan klara det, men vi småföretagare skulle fått det väldigt svårt.”
”Det finns många gallerier här runtomkring i smågatorna, och för oss är det bara bra. De som är intresserade av konst, det gäller också turister – vi har turister från hela världen som kommer hit – vet att de hittar konst i detta område, men vi har helt olika saker, så vi konkurrerar egentligen inte med varandra. Så är det ju med konst, att varje föremål är unikt. Dessutom är det ju så att vi skiljer oss väldigt mycket från övriga branschen”, ler Linda. ”Om fem, sex gallerier ligger bredvid varandra så är det bara bra. Det drar ju hit fler gäster”, säger Christos. ”Det är förmodligen en annan sak om tre livsmedelsbutiker legat bredvid varandra. De tar ju helt enkelt bara varandras kunder.”
Och kanske är det läget och närheten till andra gallerier som gör att de alltid har gäster (som de kallar sina kunder). Kanske är det huset i sig, eller ännu mer troligt lokalen och det som finns i den. Visserligen försöker de också nå nya gäster via sociala medier, men den mesta reklamen sker via mun-till-mun; har man väl gjort ett besök hos Gustus, berättar man det gärna för andra. Utöver det har de ibland särskilda evenemang med livejazzband. Då brukar många människor ha väldigt trevligt, och förhoppningen är att sådant ger ringar på vattnet.
”Det är mycket jobb”, konstaterar de avslutningsvis båda två. ”Vi hade lätt kunnat vara tio personer här och jobbat med det vi gör. Vi hade behövt några extra händer. Men vi känner oss oerhört priviligierade.”
Skillnad mellan danska och svenska gäster
”En sak som var ganska lustigt”, säger Linda, är att under den period då vi var fokuserade på svensk, dansk och polsk konst så kunde vi ibland ställa fram samma typ av konst eller konsthantverk från de tre länderna. I Danmark valde de då nästan uteslutande antingen den polska, eftersom den var billigare, eller den danska, medan de i Sverige valde mellan den polska och den svenska konsten. Detta var runt 2006. Numera är det inte alls så.”
”En tydlig skillnad, om man får generalisera”, ler Christos, ”är att svensken är betydligt mer intresserad av upphovspersonen än dansken. Bland det första en svensk gör är att leta upp signaturen. Dansken blir förälskad i formen.”
”En annan skillnad är hur snabbt de tar beslut”, säger Christos och spelar upp en liten scen för att visa skillnaden, där dansken går fram till ett konstverk hen gillar, tar tag i det och går fram till kassan och betalar, medan svensken lyfter upp föremålet, begrundar det och konstaterar att hen gillar det, varefter hen sätter ner det. Något senare (det kan röra sig om allt från några minuter till flera veckor eller månader), går samma svensk fram till samma konstföremål och gör exakt samma sak som förra gången (om nu föremålet finns kvar). Först efter tredje gången bestämmer hen sig för att köpa. ”Svensken vill att konstverket ska passa in i hemmet medan dansken är beredd att anpassa hemmet efter konstverket”, säger Linda och konstaterar att den skillnaden nog också finns mellan henne och Christos.
”Samtidigt”, inflikar Christos, kan det till viss del bero på att vi ju numera bara möter danskar som turister, och då agerar man ju lite annorlunda. Men som jag minns det från när vi hade butik också i Danmark, finns det ändå en klar skillnad.”
Mats Björling – Info Express
