Julen, en svensk tradition

Det hävdas ofta att julen firas till åminnelse av Jesu födelse, men med tanke på att de flesta historiker nu är överens om att Jesus troligen föddes på sommaren och att man firade jul i Sverige långt innan kristendomen nådde dessa nordliga breddgrader, finns det anledning att ifrågasätta detta. I vilket fall spelar religion väldigt liten roll i de flesta svenskars julfirande. Man tänder ljus på adventssöndagarna, man har kanske en liten julkrubba och en och annan ängel utplacerad i hemmet och några få svenskar går på julotta på juldagens morgon. I övrigt handlar julfirandet om någonting helt annat än Jesu födelse.
Redan den förste december startar förberedelserna för jul i de flesta svenska hem, genom att adventskalendern börjar visas på TV och barnen börjar räkna ner till den stora dagen, julafton. I Sverige är det nämligen så, till skillnad från i de flesta andra länder, att julafton och inte juldagen (då det ju påstås att Jesus skulle ha fötts) är den viktigaste dagen under julen. Allt innan är bara förberedelser och allt efter är antingen repetition eller nedkylning.
Under de första tolv dagarna av december är det egentligen ganska lugnt; utöver julkalendern, ett datumljus som får brinna ner lite för varje dag och att man tänder de två första adventsljusen, är det inte så mycket som händer. Sedan brakar emellertid helvetet löst. Från och med den trettonde december glömmer svensken alla normala konventioner och plockar fram vildmannen inom sig.
Det börjar med att man på Luciadagen klär ut sina barn (mestadels flickor) i vita lakan och silverglänsande glitter. I ett av dessa barns hår (i stort sett alltid en flicka) sätter man dessutom brinnande ljus. De andra flickorna får nöja sig med att riskera brandskador på händerna. Skulle pojkar till äventyrs vilja vara med får de en dumstrut på huvudet så att de riktigt ska skämmas. Vill man inte ha dumstrut går det dock numera också bra att klä ut sig till pepparkaka eller tomtenisse. På progressivare ställen tillåts till och med flickor dessa utsvävningar. Sedan vandrar dessa lakantäckta barn omkring oerhört långsamt och sjunger, mer eller mindre vackert, medan föräldrar och de barn som inte vill skämma ut sig sitter andlöst och låtsas att de njuter. Består luciatåget av tonåringar är det dock ganska stor chans att det kan bli en munter tillställning med brinnande hår, snubblande stjärngossar och falsksång, eftersom det är en svensk tradition att minderåriga ska dricka sig redlöst berusade kvällen innan Lucia.
När så Lucia är avklarat (till vilken man för övrigt bakat saffransbullar som man av någon anledning kallar katter) är det full fart. Det ska bakas pepparkakor, läggas in sill i ett antal olika varianter och handlas en mängd julklappar samtidigt som alla andra svenskar, eftersom ingen verkar ha kommit på idén att man kan handla dessa långt tidigare eller helt enkelt skippa julklappar. Dessutom måste man fixa en gran.
Förr gick svensken i allmänhet själv ut och högg ner ett träd i skogen som man sedan släpade in i sitt hem. Numera låter man någon annan stå för själva fällandet och nöjer sig med att själv ansvara för insläpandet i hemmet. Då, när trädet är satt i en fot inne i värmen och dess långsamma vandring mot en säker död verkligen tar fart, döper man om trädet till julgran, varpå man hänger diverse saker i dess grenar och börjar sopa upp nedfallande barr.
Dessutom måste man sätta fram porslinstomtar, tygtomtar och andra tomtar samt smaka på glöggen. Sedan måste man hänga upp stjärnor, glitter, bonader och smaka på glöggen. Innan dess måste man naturligtvis ha storstädning i hemmet samt smaka på glöggen. Kanske måste man också smaka på snapsen. Vid sidan av detta måste man dessutom sköta sitt arbete.
Ju närmare julafton vi kommer, ju mer sönderstressade blir de vuxna och ju mer uppjagade blir barnen. På julafton når sedan allt sin klimax. Det får du dock läsa om i nästa nummer.