Under slutet av 90-talet började allt fler unga skada sig själva. Nu blir det inte längre fler, men fenomenet tycks tyvärr finnas här för att stanna. Kunskapsbehoven bland vårdpersonal och anhöriga är dock fortfarande stora. Därför har två experter skrivit en handbok som sammanfattar kunskapsläget.
Varför väljer någon att göra sig själv illa? Enligt Jonas Bjärehed, psykolog och lektor i psykolog och en av bokförfattarna, är det ett sätt att reglera svåruthärdliga känslor. Det kan handla om ångest, nedstämdhet, tomhetskänslor, skam eller självhat.
De som behöver professionell behandling för att få bukt med beteendet uppvisar ofta förhöjd sårbarhet i kombination med en bristande social och kommunikativ förmåga. Att skära sig blir då ett sätt att kommunicera med omgivningen – som då äntligen tycks lyssna.
– Det finns de som gör det några gånger och de som gör de ofta och för vilka detta blir ett verkligt problem. Det är den senare gruppen vi framför allt möter i vården, säger Jonas Bjärehed som skrev en avhandling om självskadebeteende 2005 och sedan växelvis fortsatt att verka som forskare och att som psykolog behandla patienter.
Som närstående och vårdpersonal kan man bli villrådig. Hur ska jag reagera? Den drabbade behöver någon som signalerar trygghet och lugn.
– Men det är lättare sagt än gjort, eftersom självskadebeteende triggar starka känslor hos omgivningen, som kanske inte alls beter sig lugnt och sansat.
En vanlig ”felreaktion”, enligt Jonas Bjärehed, är att bli överengagerad. Den drabbade betraktas, medvetet eller omedvetet, då som alltför ömtålig för att klara sig själv. Som exempelvis förälder vill man i all välmening vaddera personen från allt jobbigt. Men i realiteten förminskas personen.
– Konsekvensen blir att hen istället blir ännu mer ömtålig. Personer med självskadebeteende måste istället lära sig att hantera sitt beteende på egen hand, säger han.
Beröringsskräck, med följden att man backar, är en annan vanlig reaktion. En tredje variant är att bli dömande och kritisk och att i frustation och vanmakt utbrist ”Skärp dig!”.
För vårdpersonal kan det vara otroligt tålamodskrävande att behandla patienter med självskadebeteende. Läkandet kan ta tid, men det går. Många blir friska. Det finns flera olika typer av behandlingskoncept anpassade efter patientens sjukdomsbild, allvarlighetsgrad och om behandlingen lämpligen görs i grupp eller individuellt.
– I behandlingssammanhang pratar vi om att det är en sorts dialektisk process, att det pendlar mellan att uppnå förändring och acceptera. Det gäller att gunga mellan dessa lägen.
Förhoppningen är att den nya boken ska underlätta för alla som möter personer med självskadebeteende, oavsett om det är privat eller på jobbet.
– Problemen finns på varenda vårdcentral och psykiatriska mottagning, men kunskapen är ännu ofta begränsad till vissa specialistfunktioner och koncentrerad till de större orterna. Här hoppas vi kunna bidra.
”Självskadebeteende : Upptäcka, förstå och behandla” av Jonas Bjärehed och Johan Bjureberg
