Violinist on a Bike – världsviolinist på Malmös gator

Den litauiska violinisten Justina Auškelytė. Foto: Mats Björling

Den litauiska violinisten Justina Auškelytė som sedan mitten av augusti cyklat runt i Malmö med sin dyrbara violin på ryggen för att stanna till i butiker och parker, på torg och andra platser, för att ge malmöborna möjlighet att lyssna till underbar klassisk musik live, så vi ska göra vårt bästa för at ni ska få ytterligare information på dessa sidor.

Projektet syftar främst till att sprida den klassiska musiken men för Justina är det också en möjlighet att bättre lära känna Malmö, staden hon flyttade till i början av året.

“På senare tid har jag letat efter nya och alternativa sätt att föra klassisk musik närmare människor och presentera den på ett annorlunda sätt”, säger hon med ett leende. ”Samtidigt hade jag sedan jag återvänt till Malmö, börjat leta efter en cykel, för om du bor i Malmö måste du ha en cykel; det är den perfekta cykelstaden och den är helt annorlunda beroende på om du har en cykel eller inte. På något sätt föll allt på plats och en dag när jag övade hemma kom idén plötsligt till mig: ’Violinist on a bike’. En vecka senare fick jag min cykel och då startade jag mitt projekt.”

Just nu turnerar världens enda cyklande violinist bara i Malmö, men mottagandet har varit så positivt att hon mycket väl kan tänka sig att göra samma sak i andra städer i framtiden.

violinist on a bike – världsviolinist på malmös gator Violinist on a Bike – världsviolinist på Malmös gator Justine 2 768x1024
Justina Auškelytė. Foto: Mats Björling

Justina Auškelytė föddes i Vilnius i Litauen i ett musikaliskt hem; alla hennes systrar sysslade med musik och hennes pappa sjöng i kör och hade planer på att utbilda sig till kördirigent, innan han i stället valde psykologin.

Hon började spela piano i treårsåldern. ”Det var mer som musikdagis. Vi lekte musik. Det var inte direkt studier, men vi fick helt enkelt lära känna musiken”, säger hon. När hon var fem började hon spela fiol och sedan dess har hon sett sig som violinist. Inga andra alternativ har varit rimliga för henne. Mer och mer av hennes liv handlade om violinen, och när hon var femton började hon åka fram och tillbaka till Italien, där hon studerade för den ryske violinisten Pavel Berman. Italien spelar för övrigt en mycket stor roll i hennes liv; hon talar italienska flytande och såväl pianisten i den duo hon ofta uppträder i och hennes make är italienare. Den senare en italienare bosatt i Malmö, vilket alltså är den egentliga anledningen till att vi nu kan njuta av hennes virtuositet på våra gator.

Studierna i Italien höll hon på med i flera år, innan hon vid 23 års ålder flyttade till USA och började studera på den prestigefyllda Juilliard Academy, på Manhattan i New York, något hon drömt om i hela sitt liv.

Vi sitter på ett utomhuskafé vid Davidhalls torg, där Justina tagit en paus från sina framträdanden i butiker i omgivningen för att inmundiga en snabblunch. Om det är av artighet mot mig eller för att hon blir så uppslukad av det vi talar om, vågar jag inte säga, men klart är att när vi avslutar intervjun en dryg timme senare har hon knappt rört sin lunch.

Regnet börjar så sakteliga dugga på den utskjutande markisen vi sitter under och några enstaka fartdårar drar förbi i alldeles för hög hastighet, men det stör oss inte nämnvärt. När vi klarat av det inledande och grundläggande förs diskussionen vidare och rör sig från Justina som musiker till musik i allmänhet.

Jag inleder denna del med den något korkade frågan om varför just violinen är det bästa instrumentet. Hon svarar – kanske inte helt oväntat – att den inte alls säkert är det bästa instrumentet. ”Alla instrument har sin egen karaktär och sina egna unika klanger som bidrar till helheten”, ler hon drömskt. ”Men självklart hoppas jag att jag gör violinen till det bästa instrumentet. Samtidigt älskar jag pianot. Pianot täcker så mycket och kan vara sitt eget ackompanjemang på ett helt annat vis än violinen. Men violinen har andra fördelar. För det första kan du alltid ha den med dig; en pianist, t.ex., måste alltid vänja sig vid ett nytt instrument för varje konsert. För det andra har violinen en underbar ton, från det låga registret som ligger väldigt nära den mänskliga rösten till ett väldigt högt och lidelsefullt register. Man brukar säga att stränginstrument är himmelens instrument. Och violinen är så mycket känsligare, vilket kanske också ibland innebär att det är svårare. Men det ger dig kanske också större möjlighet att besjäla tonen”.

På den nästan lika korkade frågan om vilken kompositör som är världens bästa, väljer hon att citera en annan violinist som fick samma fråga: ”Det bästa stycket är det jag spelar just nu”. ”För så är det”, säger hon. ”Om det inte är så, lägger jag inte in hela min själ, och då faller stycket pladask.”

Hon ser sig gärna som en romantisk violinist då hon föredrar romantiken, men naturligtvis vill hon tolka varje stycke utifrån dess karakteristik. Just nu – på sin lilla tour – spelar hon företrädelsevis Bach, vilken knappast kan räknas till romantikerna.

När hon inte spelar lyssnar hon naturligtvis mycket på musik. Allra mest lyssnar hon – naturligtvis – på klassisk musik. Men hon klarar inte av att göra någonting annat när hon lyssnar på just klassisk musik. Hon går helt upp i musiken och slutar göra allt annat. Att t.ex. läsa och lyssna på klassisk musik är omöjligt. Då funkar det mycket bättre med på annan typ av musik. Hon har dock ett krav på att det inte får vara för simpelt och meningslöst, vilket hon upplever att mycket av popmusiken just nu är. Hon nämner t.ex. Queen, Michael Jackson, Bowie och – lite överraskande – Guns n’ Roses bland artister hon kan lyssna på medan hon t.ex. läser. Och hon lyssnar en hel del på jazz.

Efter en stund börjar vi diskutera hennes roll i musikaliska sammanhang. Violinisten har ju ofta, precis som sologitarristen i rockmusik, en framträdande roll, även när det inte är tänkt så, och hon medger att många ser duon hon ofta spelar i som violinist med ackompanjatör, trots att de själva helt och hållet upplever sig som jämlikar. De är en duo med violin och piano och ingenting annat. Skribenten vågar sig på en jämförelse med idrottsvärlden: Sologitarristen och violinisten är som den målsprutande anfallaren som får all uppmärksamhet trots att hela laget egentligen är lika viktigt. Men å andra sidan kan det ju hända att anfallaren ibland får gå ner och spela försvarare, vilket leder mig in på frågan om när hon trivs bäst, som del av en duo, som solist i en symfoniorkester, eller som en bland många violinister i en orkester eller en ensemble. Hon ser fördelar i alla rollerna. Visst är det underbart att vara solist, både för att man har allt ljus på sig och för att man ganska tydligt kan styra den musikaliska riktningen. Å andra sidan är det underbart att spela i en liten grupp som hennes violin och piano-duo, där de kan diskutera allt på en jämlik nivå och där de känner varandras musikaliska uttryck utan och innan. Och att vara en del av ett större musikaliskt sammanhang, och kanske då främst i en ensemble eller kammarorkester där man ofta inte har en dirigent utan måste diskutera allt på en hög musikalisk nivå, är också underbart.

violinist on a bike – världsviolinist på malmös gator Violinist on a Bike – världsviolinist på Malmös gator DSC0326 1 1024x683
Violinist on a Bike, Foto: Laurentiu Mihai

Inom den närmaste framtiden har hon dels projektet Violinist on a Bike, dels kommande jobb som hon måste öva inför. Men hon letar ständigt efter nya projekt, nya spelningar, nya sätt att tolka musiken och nya sätt att nå ut till den breda publiken med klassisk musik. Kanske detta är en start för dig, kära läsare. Via länken nedan kan du gå in och lyssna på henne. Och sedan kan du ge dig ut på stan och lyssna på henne live.

Annons