Det handlar egentligen om en film jag inte verkar kunna glömma. Jag personligen känner inte Skådespelaren och jag har inte sett honom framföra teater. Detta förändrades år 2005 när jag såg filmen “Så som i himmelen”., då han blev oförglömlig. Den här filmen har cirkulerat kring mina filmbesatta vänner, bekanta, grannar och arbetskamrater i mitt land. Och Alla höll med om att filmen var fantastisk och att Skådespelaren var helt magnifik.

Jag är filmbesatt och har skrivit krönikor om filmer, men trots det kan jag inte riktigt förklara en svensk films framgång i mitt land. Det brukar inte hända. Det är någonting som är högst ovanligt. Filmen fångade mitt intresse totalt, även om ett främmande språk, som bara hördes i Ingmar Bergmans filmer hördes. Daniel Daréus personlighet och scenario hade en förvånansvärt bra känslomässig påverkan. Mirakulösa synkroniseringar mellan dessa fick flera att fortsätta rekommendera den och att vidare dela den, som någon slags stafettävling.

Ibland är det svårt att förstå alla mekanismer en film kan sätta igång, speiellt från ett skandinaviskt filmbolag som inte är så känd i andra länder. Men jag förstod då att Skådespelaren var perfekt. Perfekt mänsklig och sårbar. En perfekt artist och “nybörjare”. Helt perfekt förstående och god, varm människa. Han hade något unikt, något magiskt, en obeskrivlig och oidentifierbar vibration och personlighetsdrag. De resonerade med tittarna på skärmen i en röra av känslor. Skådespelaren var adopterad, var en filosof, författare, kolumnist, Beatlesfan, vän med Keanu Reeves, älskade Paris, besökte Bhutan, gillade Stieg Larsson och köpte en ö.

De i mitt land vet inte allt detta. De var bara imponerade av Skådespelarens storhet, hans allvarsamhet, ljusa leende, skämtsamhet, maskulinteten, känsligheten, värmen och hur han spred den. Den här Skådespelaren är Mikael Nyqvist och kommer att förbli Mikael Nyqvist. För att bara personen är borta. Skådespelaren och hans storhet är kvar.

Annons