Rösträkningen i stort sett klar

Idag avgjordes vem som ska styra Sverige under de kommande fyra åren. Eller, så var det väl ursprungligen tänkt. Eftersom inget parti och inga partikoalitioner som innan valet sagt sig vara beredda att regera tillsammans får egen majoritet – vilket i och för sig inte var oväntat – kommer valet nu att följas av ett antal intensiva dagar då politiker – och alltså alls inte folket – kommer att besluta om vem som får ynnesten att styra landet i detta prekära läge.

Nu har nästan alla 6001 valdistrikt räknats, och siffrorna är väl nu nästan säkra. Sker någon förändring är det fråga om enstaka tiondelar. Således blir mandatfördelningen som förljer:

 

Socialdemokraterna              101 mandat                   28,4 %

Moderaterna                        70 mandat                     19,8 %

Sverigedemokraterna            62 mandat                     17,6 %

Centern                                31 mandat                     8,6 %

Vänsterpartiet                      28 mandat                     7,9 %

Kristdemokraterna               23 mandat                     6,4 %

Liberalerna                           19 mandat                     5,5 %

Miljöpartiet                         15 mandat                     4,3 %

 

Detta innebär att Socialdemokraterna – om de är beredda att regera tillsammans med Vänsterpartiet, vilket hittills inte verkat troligt – skulle kunna få ihop 144 mandat, Och det är ju långt ifrån en majoritet. Allianspartierna, som redan innan valet deklarerat att de vill regera tillsammans, får ännu mindre (143 mandat). Detta räcker ju ännu mindre, om de håller fast vid att de inte kommer att regera med stöd från SD.

Det tredje blocket, som utgörs av bara SD, får ihop 62 mandat och det räcker naturligtvis inte alls till att bilda regering. Särskilt som inget av de andra partierna skulle vara beredd att stötta dem.

Alltså återstår följande möjligheter:

  • Vi fortsätter som det har varit de senaste fyra åren, d.v.s. att S styr med stöd av V och Mp (i eller bakom regeringen) och måste då ständigt söka stöd från allianspartierna. Och att tyda av det företrädare för Allianspartierna sagt under valnatten verkar det, i alla fall just nu, inte vara något de är intresserade av.
  • Alliansen bildar minoritetsregering och hoppas på stöd från S och Mp mot att de lovar att inte spela SD i händerna. Eftersom vänsterblocket ännu är lite större än Allianspartierna verkar de dock ännu mindre intresserade av stödfunktionen än högersidan.
  • Alliansen bildar regering genom att frångå sitt vallöfte om att inte regera med SD som stöd; de får då 205 mandat och klar majoritet.
  • Vi får en ren högerregering med den (o)heliga alliansen M, SD och KD (i många frågor ligger dessa väldigt nära varandra, och detta är ju SD:s drömregering). En dylik regering skulle dock inte få majoritet (155 mandat) men de skulle, måhända, haft lättare att finna stöd från C och L än en mer vänsterorienterad regering.
  • L och C blir så förbannade på M därför att de ens funderar på ovanstående regeringsbildning och söker därför upp S. Detta skulle kunna resultera i en mittenregering med S, Mp, L och C. Inte heller denna regering skulle dock få majoritet (166 mandat), men den skulle i alla fall vara större än extremhögeralternativet. Styrkan i en dylik regering skulle också vara att de har möjlighet att söka stöd både från vänster (V) och höger (M och KD), beroende på vad saken gäller. Frågan är dock om dessa partier ens skulle vara beredda att släppa fram en sådan regering.
  • S, Mp, och framförallt L och C, biter i det sura äpplet och inser att i de flesta frågor ligger de närmare V än SD och bildar en vänster-mittenregering tillsammans med V. En sådan regering skulle få 194 mandat och den hittills tydligaste majoriteten utan SD, som ju alla partier har sagt sig vilja hålla utanför. Frågan är dock om Jonas är beredd att regera tillsammans med Jan och Annie hur många sura äpplen de än biter i.
  • S och Mp biter i ett ännu syrligare äpple och bildar koalitionsregering med M, C och L (vilket innebär att M också får sina tänder syrade). Då får vi en regering med den klaraste majoriteten: 236 mandat. Frågan är dock hur väl en sådan regering hade klarat att samarbeta.

Det är inga lätta frågor och inga direkt attraktiva alternativ de har att ta ställning till, våra kamrater i riksdagen. Inte ens en ren LO-regering (d.v.s. S + SD) skulle få egen majoritet. Och frågan är om något parti skulle stötta en sådan märklig hybrid.

Det är kanske dags att införa en nyordning i svenska val, någonting som liknar t.ex. presidentvalet i Frankrike. Detta skulle innebära att vi fick två val:

Först ett riksdagsval, som genomförs precis som det nu gjorts, och sedan ett statsministerval mellan partiledarna i de tre partier som fått flest röster (i år således mellan Stefan Löfven, Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson). Den som vinner detta val blir statsminister och får sedan fritt välja om hen ska vara smart och bilda en regering med brett stöd i riksdagen eller idealistisk och bilda en regering med brett stöd för sin egen politik. Det är kanske inte idealiskt, men det verkar ändå rimligare att folket får vara med och bestämma om regeringsbildningen.

 

Annons