Passion för choklad

Birgitta Ahlbeck i sin butik. Foto: Mats Björling
Annons

Så fort jag lyckats stänga ute höststormen omsluts jag av en underbar arom. Nej inte av en. Mängder av olika chokladdofter trängs i mina näsgångar. Men mitt otränade luktsinne kan absolut inte urskilja några detaljer. För den simple amatören luktar det helt enkelt bara gott. Underbart gott.
Jag står i Criollo Chocolaterie på Limhamn och medan luktsinnet långsamt vänjer sig så att jag till sist (tyvärr) inte längre kan känna de ljuvliga dofterna, låter jag blicken vandra. Överallt i den lilla butiken finns choklad. Choklad i form av praliner. Choklad i kakor. I bitar och bönor. Choklad täckt av lakrits, smaksatt med whiskey, havtorn, hallon, mint, pumpa och mängder av andra ingredienser.
Och i mitten av allt står Birgitta Ahlbeck. Kvinnan som gav upp tryggheten på en advokatbyrå för att följa sin dröm.

”Jag har alltid älskat choklad. I hela mitt liv. Jag höll på med allt från julgodis till olika chokladiga experiment under hela uppväxten. Det var alltid jag som gjorde tårtan när någon fyllde år. Och choklad var alltid huvudingrediensen. Varje gång. Och jag älskade att blanda olika saker och experimentera. Och så har det fortsatt. Så jag har väl alltid haft det i bakhuvudet. Jag trivdes bra på advokatbyrån, men jag kände att det egentligen inte var det jag vill göra. Jag ville göra något med form, färg och smaker och allt sådant. Något mer kreativt, helt enkelt. Och då låg det ju nära till hands att det skulle bli någonting med choklad. Jag tänkte faktiskt först att jag ville göra tårtor. Men till sist blev det alltså choklad.”                                                                                                                           Men trots att det kreativa var väldigt viktigt Birgitta valde hon ändå ”den trygga vägen” och gick ekonomisk linje på gymnasiet. Via diverse olika utbildningar och småjobb, både i Sverige och utomlands, hamnade hon så småningom som sekreterare på en advokatbyrå. ”Det var lättare på den tiden. Jag tror inte att det är så lätt nuförtiden. Jag hittade ett jobb i tidningen, som sekreterare. Jag hade egentligen ingen sekreterarutbildning, men vi hade haft lite maskinskrivning på gymnasiet. När jag kom dit fick jag skriva in efter en diktafon, något jag aldrig gjort förut. Men tydligen gick det bra, för jag fick jobbet. ”                            När advokatbyrån efter många år blev tvungen att dra ner på personal var hon av de nyast anställda, varför hon plötsligt stod utan jobb. Hon tog dock inte detta så hårt. Snarare såg hon det som en möjlighet att äntligen få utlopp för sin kreativitet, vilket ledde till att hon började måla krukor på Lilla Torg. Men när några av advokaterna startade en egen firma och ville ha tillbaka henne som sekreterare, valde hon trygghet och säker inkomst före drömmen.
Drömmen skavde dock som en tagg i hjärtat. Hon behövde få utlopp för sin kreativitet. Hon ville jobba med färg och form. Första tanken gick då till layout, vilket ledde till att hon gick en kvällskurs i grafisk design och kommunikation. För första gången i sitt liv kände hon att hon hamnat rätt. ”Här var folk från samma planet”, ler hon.
En av uppgifterna var att göra en broschyr. De fick göra denna broschyr om precis vad de ville, och det är ju, som bekant, sällan så lätt. Men när läraren rekommenderade henne att skriva om någonting hon verkligen älskade behövde hon inte tänka länge. Choklad! Choklad som hon älskat sen barnsben, både att äta, att använda som ingrediens i bakverk och att experimentera med.
För att kunna göra en broschyr om choklad, krävdes dock en hel del studerande, fotande och bildsamlande och ju mer hon lärde sig, ju mer älskade hon choklad, och när broschyren till sist var färdig var hon också säker på vad hon vill ägna resten av sitt liv åt. Därefter tog det inte lång tid innan de verkliga planerna på att starta ett eget chocolaterie drog igång.

Hon fortsatte sitt arbete på advokatbyrån och under tiden började hon söka lokal och kurser. ”Det mesta har jag nog lärt mig genom att själv experimentera, men jag behövde också få tips och få de sista pusselbitarna från proffs.”
Det visade sig dock inte vara så lätt att hitta lämpliga kurser. Allt hon hittade riktade sig till dem som redan arbetade med choklad eller var konditorer eller liknande. Till sist hittade hon en kurs på restaurangakademin i Stockholm. Men det räckte inte. Hon ville ha mer. Så hon sökte sig utomlands och hittade till sist en kurs i Spanien. De lät meddela att kursen bara hölls på spanska. Hon svarade att hon dels kunde lite spanska, dels tänkte att det framför allt handlar om att se och uppleva och att hon var beredd att gå kursen ändå och betala full kursavgift. Hon fick ändå beskedet att hon inte kunde gå där. ”Men jag var envis och till sist sa de att, okej då, om du skaffar en tolk, så kan du få gå kursen.”
Sagt och gjort. Hon skannade av hela sin bekantskapskrets och lyckades till sist få tag på en person som var beredd att följa med henne till Spanien och vara hennes tolk. Lycklig som en lärka meddelade hon skolan i Spanien att hon lyckats skaffa en tolk och att hon nu var beredd att börja. Då fick hon tillbaka ett svar att de inte kunde ha en tolk i klassrummet eftersom det skulle störa undervisningen.
Men luften gick inte ur Birgitta, även om hon naturligtvis först blev väldigt besviken, och till sist hittade hon en kurs på den berömda Valrhona-skolan i Tain l’Hermitage, som dessutom var öppen för alla och hölls på engelska.
”Det var en jättebra kurs och vi hade en fantastisk lärare. Det var också lite lustigt att när jag kom dit kunde jag inte hitta skolan. Jag gick vilse. Men så plötsligt så kom doften. Chokladdoften. Så jag bara följde näsan så hittade jag.”
Samtidigt som hon jagade och gick kurser, jobbade hon kvar på advokatbyrån. Men hon hann också med att leta lokal, få tag på en lokal efter många turer och renovera den, beställa ingredienser och experimentera hemma i sitt kök, samt tillverka mängder av praliner. Och ungefär en månad efter att hon kommit hem från Tain l’Hermitage, närmare bestämt den 9 september 2004, öppnades Limhamns första chocolaterie, Criollo Chocolateri.
Under stora delar av renoveringen hade det hängt en stor skylt med en slev med smält choklad i skyltfönstret. Och tydligen gjorde denna susen. För tvärtemot vad Birgitta befarat strömmade kunderna in redan på öppningsdagen.
Butiken bar sig redan från början och Birgitta behövde aldrig ta några hundår innan allt kom igång. ”Jag ska inte klaga”, säger hon. ”Det går bra. Man blir inte rik på det här, men det var ju inte därför jag startade. Jag är jätteglad att jag får jobba med det jag älskar att göra. Jag tycker lika mycket om det nu som jag gjorde när jag startade. Det finns egentligen bara en endaste nackdel med jobbet, och det är att det tar så lång tid. Man hinner inte med så mycket annat. Ibland önskar jag att jag hade dubbelt så många timmar så att jag kunde hinna med att göra andra saker också. För även om man älskar mitt jobb, behöver man ju lite annat runt omkring. Men det är den enda nackdelen.”
Lösningen hade naturligtvis varit en anställd, ”Men det hade ju inte räckt till två löner. Det är den bistra sanningen. Visst, jag hade kunnat dra in på en massa grejer, jag hade kunnat använda billigare råvaror. Det är klart att man kan. Men jag vill inte det. Så då får jag skylla mig själv”, konstaterar hon med ett skratt. Det handlar helt enkelt om ett val mellan fritid och kvalitet, där Birgitta väljer det senare. ”Å andra sidan är jag lycklig varje dag jag går till jobbet och när jag är här. Det här är ju allt jag tycker om. Jag får hitta på hur mina förpackningar ska se ut, hur mina praliner ska smaka… Ja det är allt som jag tycker om.”
Birgitta berättar att hon haft mängder av drömmar under årens lopp, saker hon velat göra med företaget, men hon har aldrig haft ambitionen att starta flera chocolaterier. Hon trivs bra i det lilla. Men visst hade hon velat ha en större lokal där hon kunde göra ännu mer från scratch, direkt från bönorna. ”Men det har inte gått som liten företagare. Det är inte så lätt att göra det i liten skala. Kanske måste jag också bli lite tuffare när jag förhandlar. Jag har blivit lurad några gånger och kommit hem med råvaror som inte riktigt motsvarade vad som utlovats.”
Hon hade också velat ha lite mer plats för sina kunder, så att de kunde sitta ner och dricka varm choklad. Idag har hon bara två platser. På somrarna har hon visserligen haft uteservering några gånger. ”Varje sommar hittar jag på någon ny sak jag vill göra. Det är väl så jag är”, ler hon.
Hon reser runt en hel del i Sydamerika och försöker knyta kontakter. Så i framtiden fortsätter hon förmodligen som nu, med den lilla butiken där hon också fortsätter att tillverka en del till andra återförsäljare, men hon hoppas då ha större inflytande över fermentering och rostning av kakaobönorna och handla direkt av odlaren för att garantera ännu bättre kvalitet. Och efter pensionen tänker hon sig att hon ska flytta till Mexiko och öppna ett minichocolaterie i ännu mindre skala.
Vi avslutar intervjun med att gå ut i köket där Birgitta visar mig hur tillverkningen går till. Just idag handlar det om en chokladpralin doppad i havtornssalt. Medan hon arbetar berättar hon passionerat om allt inom chokladtillverkning. Det råder ingen tvekan om att hon verkligen älskar det hon gör. ”Bokföring är trist”, konstaterar den före detta ekonomistudenten, ”men choklad älskar jag”.

passion för choklad Passion för choklad La criolla 300x245 Criollo

För de flesta, eller i alla fall för mig, är Criollo en argentinsk häst. Men Criollo Chocolaterie är inte alls uppkallad efter en häst, som jag först trodde. Criollo är nämligen inte bara namnet på en hästras. Det är också namnet på en kakaoböna, den kakaoböna Birgitta Ahlbeck använder till de flesta av sina praliner. Dessutom kallas ättlingarna till de spanska erövrarna i Mexiko för criollos och det står också för någonting som görs på plats. ”Comida criollo” betyder i Mexiko ungefär ”lokal mat”. Och det som säljs i Criollo Chocolaterie är verkligen gjort på plats. Måndagar och tisdagar har butiken stängt. Då står ägarinnan i köket och tillverkar praliner från tidig morgon till sen kväll. Detta gör hon också andra dagar när butiken är tom på kunder.
Ändå finns det en koppling till hästrasen Criollo. Hästens mjölk sägs ha undergörande effekt på t.ex. huden. Men det görs också en gräddlikör av Criollohästens mjölk. Och dessa praliner är alltså smaksatta med denna gräddlikör..

Annons