Minoritetens enighet, envishet och bristen på autentiska förebilder

Föregående dagar läste jag en text av den amerikanske filosofen och essäskrivaren Nassim Nicholas Taleb. Texten, “The Most Intolerant Wins: The Dominance of the Stubborn Minority” är en del av en mer omfattande undersökning vid namn “Skin in the Game”. Han är författare till en av de mest inflytelserika böckerna skrivna sedan andra världskriget, “The Black Swan”.
Taleb demonstrerar – med hjälp av ekonomiska, historiska, politiska exempel att, inom vilken grupp som helst där människor är med under en fest, delar av ett parti, medlemsstater av en union, eller ett samhälle bildat av människor med olika religioner, exempelvis Malmö, att den kvantiteten av minoriteten som inte ger upp, inte ens när det gäller deras grundliga rättigheter, som är beredda att isolera sig själva, eller t.o.m. dö för deras värderingar, kommer att införa deras “envishet” mot majoriteten.

De favoriserande faktorerna, åtminstone i ett liberalt samhälle, är nog frestelsen av vinsten som blir kvar, integrationspolitik, men också tålamod på långt sikt. Europa har chansen att överleva med denna civilisation i tolerans och fred bara om det koagulerar runt ideal åtminstone bara ett – så att inte någon likgiltigt ger upp på grund av faran. För att, på en global nivå, är Europa en minoritet, en med nedärvda klarheter, som över århundranden med säkerhet har exporterat, sin egen “envishet”.
Med tanke på att kontrollen över medborgarna har eskalerat, militariseringen av gemensamma platser har ökat representerar en ökad övervakning av medborgarna inte mer än ett par spikar fastspikade i hälen. Detta är en uppgivelse av mig själv, ett övergivet koncept av en europeisk förebild, ett självmord genom misstänksamhet.
Rapporterat till framtiden för att försvara en oförenlig minoritet med en destruktiv potential är lösningen en tätt, ojämförbar, sammanhållen kärna som skyddar alla tillsammans, majoriteten med olika minoriteter som ska obevekligt skydda reglerna som tillåter alla att leva tillsammans, både majoritet som minoritet. Om de europeiska ledarna överger den historiska “envishetens” kärna, “envisa” identiteter, kommer denna aldrig att förbli tom, utan kommer ständigt att fyllas med grupper som inte tvivlar.
Intressant nog, visst?

För att nomaden drömmer om att äga jord, revolutionären vill ha traditionens krona och marginalen kommer att få för sig att en dag då majoriteten tar efter dem kommer att komma.
Min generation hade förebilder. Hjältar. Idoler. Var är då nutidens hjältar? Förebilderna är få, främmande och för avslappnade.
De flesta av dessa kan då ingenting, och gymnasie- och högskolelärarna verkar inte bry sig så mycket om detta. Dagens “Förebilder” är unga amerikaner, amerikaner som pratar på sitt eget språk, berömda bloggers med miljontals följare, med miljoner som följer dem påYoutube, Instagram och andra sociala medier, och som inte lyfter fram någonting viktigt och bara närmar sig oviktiga, naiva teman. Nu finns inte längre stora människor som pratar som den här generationen. Inte ens Steve Jobs.

De är mer pragmatiska än mig, men med en pragmatism som enbart når en lägre nivå. De fick höra alltför tidigt att de behöver ha mål som de måste nå. Den här generationer resonerar knappt med poesi. Om en hel generation har slutat läsa poesi för att de tycker att det är “boring”, eller för att de frågar sig “varför formulera sig komplicerat när man kan vara rakt på sak?” påvisar detta ett hinder i utvecklingen inom utbildningen. Shakespear blir värdelös!
Den nya generationens humor skiljer sig väldigt mycket åt från min generations humor. Detta är konsekvensen av att ha skratt som bakgrundsljud i serier och filmer, som sänder ut information om vad som är roligt och inte. Det är detta som bestämmer vad som är roligt och vad som inte är det. Ungdomars humor är mer frekvent i konstiga rörelser och uttal, än i semantisk mångfaldighet.

Som vilken annan generation letar de efter sin betydelse, men för att de har varit väldigt beskyddade och lämnade ensamma, så att de kan isolera sig själva på mobiler, surfplattor osv, har vissa av de utvecklat syndrom som går ut att skada sig själva.
Eftersom verkligheten är uttråkande och de har varit ouppmärksammade och svikna av deras mentorer, börjar många spåra ur kontroll. De blir alkoholister, drogmissbrukare, eller orsakar sig själva smärta för att känna sig levande. Det är en tendens som stiger i populäritet och som är lätt att bekräfta.
Så generationen utan poesi, med en platt humor, och ett ständigt sökande efter att känna sig levande, är trots det desperata efter offentliga förebilder utan att veta om det. De har ingen att lära sig från, de har ingen att följa i spåren efter. Det finns en törst efter offentligaförebilder, en accepterande charisma och initiativ, så att detta nuvarande “establishment” formar sig och sänds ut ännu tydligare än på en Ultra HD/ 4K – skärm.

Låt oss nu tillsammans hjälpa dem att hitta förebilder att följa i spåren efter!

Annons