Från livrädd syrian till välfungerande svensk på fem år

Under våra intervjuer på stan har det framkommit att många människor är missnöjda med hur integrationen skett och mycket av Malmös problematik skylls på en bristande integration.

”Om någon gör fel ska den personen lastas för det. Inte alla muslimer, inte alla svenskar. Och man måste också lära sig att skilja på vad som beror på traditioner och upplevelser och vad som beror på religion. Mycket som sägs om muslimer har inte ett dugg att göra med islam.”

Under våra intervjuer på stan har det framkommit att många människor är missnöjda med hur integrationen skett och mycket av Malmös problematik skylls på en bristande integration. Samtidigt finns det ju mängder av invandrare som fungerar alldeles utmärkt i det svenska samhället, utan att de för den skull övergett egna traditioner och trosuppfattningar och utan att de börjat fira jul eller blivit alltför infekterade av jantelagen. En av dessa är Ahmad Samir Alghury, som på ganska kort tid har lärt sig en mycket god svenska, hunnit skaffa sig svenska vänner, flickvän, lägenhet och eget företag.

Ahmad kom till Sverige för fyra år sedan, några veckor innan sin 18-årsdag. Med tanke på hans relativt korta tid här måste man säga att hans svenska är remarkabel. Jag har träffat många människor som bott betydligt längre i Sverige utan att kunna hälften så bra på svenska. Och svenskar som bott utomlands betydligt längre utan att överhuvudtaget behärska det inhemska språket.
”Jag lärde mig på flera olika sätt. Först gick jag SFI. Och jag bestämde mig från början att jag måste plugga hårt. Man måste kämpa, för språket är en nyckel – en guldnyckel – och man kan inte göra någonting utan språket. Så jag pluggade och pluggade, lånade böcker från biblioteket, började läsa, umgås med svenska vänner, läsa tidningar, läsa nyheter på nätet. Sedan klarade jag SFI på tre månader. Nu kan jag grunden så nu måste jag uppdatera, nu lär jag mig synonymer. Det rullar på. Men, visst, jag har lätt för att lära mig språk. Jag kan arabiska och engelska också, och i framtiden vill jag lära mig tyska och franska.”
Ahmad kommer från Palestina, men föddes i Syrien. ”Min pappa och farfar föddes i Palestina, men min familj föddes i Syrien.”
Han blev aldrig utsatt för rasism i Syrien, eller kände att han behandlades annorlunda för att han var palestinier. ”Vi behandlades som syrianer. Det fanns ingen skillnad mellan oss. Vi levde tillsammans och vi gillar varandra. Ingen frågade var man kom ifrån. Fast egentligen visste alla, dels för att alla palestinier bodde tillsammans i vissa områden, dels därför att dialekterna skiljer sig åt.”
”Men att växa upp i Syrien innebär att du måste upp för ett stort berg för att kunna nå ditt mål. Vi hade små mål. Jag ville kunna studera, ha en lägenhet, ha en bil, ha ett jobb, en tjej eller en fru. Men där är det annorlunda. Du måste kämpa tre gånger så hårt för att kunna få en kopp kaffe.”
Men han studerade där, fram till gymnasiet. Då började kriget. Han bodde då i Damaskus, men familjen tvingades fly till en annan del av staden. Där levde de i ungefär nio månader innan kriget också kom dit. Då fick de fly igen. Så Ahmad kunde inte fortsätta att studera. Han letade efter jobb, men han vågade knappt gå ut. Han började närma sig sin 18-årsdag och han var rädd att bli tagen till militären. Han visste att de skulle komma förr eller senare, och som han såg det hade han bara tre alternativ, döda, dödas eller fly. Han valde det senare. Inget av de andra alternativen var särskilt lockande.
Ahmads föräldrar dog när han var ganska ung. Han är yngsta barnet i en syskonskara på sju barn, och han har blivit uppfostrad av sina äldre syskon. En bror och en syster hade tagit sig till Sverige innan Ahmad och en väntar fortfarande på uppehållstillstånd, medan de andra ännu bor kvar i Syrien.
”De offrade mycket för min skull. En av mina bröder studerade till läkare, men han valde att sluta för att kunna försörja familjen. De har offrat mycket för mig och jag är skyldig dem oerhört mycket. De har alltid funnits där för mig.”
Men när han väl bestämde sig för att fly, var han ensam. En ensam 17-åring.
Han hade då bara en vecka på sig innan han skulle in i militären. Han var naturligtvis väldigt rädd och han vågade absolut inte berätta för någon. I stället sa han bara att han skulle till en annan stad i norra Syrien i ett ärende. Ändå fick han betala extra pengar till en smugglare. Resan var egentligen helt laglig, men han var orolig att han skulle bli stressad om han fick frågor och då bli tillbakaskickad på direkten.
Där fick han kontakt med en annan smugglare som hjälpte honom över gränsen till Turkiet. Därifrån åkte han till Istanbul där han lyckades få ett jobb som byggare, för att tjäna ihop pengar till den fortsatta flykten. Han stannade där i femton dagar, varefter han fick hjälp av ytterligare en smugglare att ta sig till Grekland. Där fastnade han i sex månader. Det var vinter och han kunde inte ta sig därifrån. Och eftersom han var livrädd för polisen vågade han heller inte ge sig ut och skaffa jobb. Men han kontaktade sin bror som redan bodde och jobbade i Sverige och tack vare broderns stöd klarade han sig.
Till sist fick han klartecken från ännu en smugglare, vilken hjälpte honom till Italien. Därefter tog han sig först till Belgien, sedan till Frankrike, vidare till Nederländerna och Tyskland för att slutligen hamna i Danmark, varje gång med hjälp av en ny smugglare.
I Danmark kom polisen upp på tåget och bad om att få se passet. ”Jag var jätteärlig direkt”, säger han. ”’Jag har inget pass. Jag är från Syrien’, sa jag. Jag visste att i de skandinaviska länderna är de snälla mot barn. Jag var ett barn då.”
Så polisen tog med honom till polisstationen. Där bad de honom om handlingar. ”Men jag hade ingenting. Jag hade bara servetter, en jacka och en mobil. Ingenting mer. Inte ett foto ens.”
Han fick frågan om han ville söka asyl i Danmark, men han svarade att han ville fortsätta till Sverige, där han hade sin familj. Så han fick stanna där fyra dagar. ”De behandlade mig inte illa, men det var som ett fängelse.”
Han blev kontaktad av det danska migrationsverket som sa att det var bättre om han sökte asyl i Danmark, då skulle han också få rätt att röra sig fritt. Men han tackade åter nej. ”Jag ville bara fortsätta till Sverige. Där är min framtid, där är min dröm. Jag ville bara leva där. Om ni bara skickar mig dit, eller släpper ut mig så att jag själv kan ta mig dit, kommer allt bli bättre. Jag bråkar inte, jag är inte farlig, jag är ett barn och jag har betalt biljetten.”
De envisades dock och sa att han först måste söka asyl i Danmark, och att han sedan senare ändå kunde komma till Sverige. Men Ahmad var lika envis och tackade nej. Han fick då vänta ytterligare två dagar innan han skickades tillbaka till Tyskland.
”I Tyskland blev jag slagen vid första mötet med polisen. De ville ha fingeravtryck, inte för asylärendet utan för att polisen skulle kunna se om jag gjort något. Men det visste jag inte då. Så jag sa att jag inte vill lämna fingeravtryck för jag ville inte söka asyl. Men de sa bara att jag skulle lämna fingeravtryck. När jag vägrade, visade det sig att de inte alls var som den danska polisen. De var stenhårda. De satte handfängsel på mig. Jag trodde fortfarande att det gällde asyl, så jag vägrade och då började de skrika på mig och höll mig och slog mig. Till sist började jag också skrika och sa att jag är ett barn, jag har flytt från kriget och så behandlar ni mig såhär. Jag har hört att man inte slår barn i Tyskland. Då lugnade de sig.”
Han lämnade aldrig något fingeravtryck och fick sedan stanna i ett boende där han var det enda barnet och där han konstant kände sig otrygg. Därifrån kontaktade han sin bror i Sverige och berättade vad som hänt. Han var, av förståeliga skäl, nedbruten och förtvivlad. Han ville till Sverige, och efter den behandling han fått, kändes Tyskland absolut inte som ett alternativ. Så hans bror skickade en smugglare till honom.
”På det här boendet fick man inte gå ut, men om man kände sig stressad och mådde dåligt fick man gå ut och promenera lite. Så jag sa till dem att jag inte mådde bra och då sa de att jag fick gå ut. Smugglaren väntade precis utanför och jag hoppade in i bilen.”
Men efter sju mil stoppade polisen dem. Ahmad ville dock inte sätta dit smugglaren, eftersom det trots allt var han som bett honom. Så han sa att han liftat och att chauffören inte visste vem han var. Polisen trodde på det och tog därför bara Ahmad och nu sattes han i ett annat boende där man inte fick gå ut alls.
Nu mådde han riktigt dåligt och under de fyra dagar han tillbringade på det boendet grät han i stort sett konstant. Men nästa rymningsförsök lyckades, och han hamnade i Sverige. Sedan gick det betydligt enklare och snabbare.


Ahmads föräldrar dog när han var ganska ung. Han är yngsta barnet i en syskonskara på sju barn, och han har blivit uppfostrad av sina äldre syskon. En bror och en syster hade tagit sig till Sverige innan Ahmad och en väntar fortfarande på uppehållstillstånd, medan de andra ännu bor kvar i Syrien.
”De offrade mycket för min skull. En av mina bröder studerade till läkare, men han valde att sluta för att kunna försörja familjen. De har offrat mycket för mig och jag är skyldig dem oerhört mycket. De har alltid funnits där för mig.”
Men när han väl bestämde sig för att fly, var han ensam. En ensam 17-åring.
Han hade då bara en vecka på sig innan han skulle in i militären. Han var naturligtvis väldigt rädd och han vågade absolut inte berätta för någon. I stället sa han bara att han skulle till en annan stad i norra Syrien i ett ärende. Ändå fick han betala extra pengar till en smugglare. Resan var egentligen helt laglig, men han var orolig att han skulle bli stressad om han fick frågor och då bli tillbakaskickad på direkten.
Där fick han kontakt med en annan smugglare som hjälpte honom över gränsen till Turkiet. Därifrån åkte han till Istanbul där han lyckades få ett jobb som byggare, för att tjäna ihop pengar till den fortsatta flykten. Han stannade där i femton dagar, varefter han fick hjälp av ytterligare en smugglare att ta sig till Grekland. Där fastnade han i sex månader. Det var vinter och han kunde inte ta sig därifrån. Och eftersom han var livrädd för polisen vågade han heller inte ge sig ut och skaffa jobb. Men han kontaktade sin bror som redan bodde och jobbade i Sverige och tack vare broderns stöd klarade han sig.
Till sist fick han klartecken från ännu en smugglare, vilken hjälpte honom till Italien. Därefter tog han sig först till Belgien, sedan till Frankrike, vidare till Nederländerna och Tyskland för att slutligen hamna i Danmark, varje gång med hjälp av en ny smugglare.
I Danmark kom polisen upp på tåget och bad om att få se passet. ”Jag var jätteärlig direkt”, säger han. ”’Jag har inget pass. Jag är från Syrien’, sa jag. Jag visste att i de skandinaviska länderna är de snälla mot barn. Jag var ett barn då.”
Så polisen tog med honom till polisstationen. Där bad de honom om handlingar. ”Men jag hade ingenting. Jag hade bara servetter, en jacka och en mobil. Ingenting mer. Inte ett foto ens.”
Han fick frågan om han ville söka asyl i Danmark, men han svarade att han ville fortsätta till Sverige, där han hade sin familj. Så han fick stanna där fyra dagar. ”De behandlade mig inte illa, men det var som ett fängelse.”
Han blev kontaktad av det danska migrationsverket som sa att det var bättre om han sökte asyl i Danmark, då skulle han också få rätt att röra sig fritt. Men han tackade åter nej. ”Jag ville bara fortsätta till Sverige. Där är min framtid, där är min dröm. Jag ville bara leva där. Om ni bara skickar mig dit, eller släpper ut mig så att jag själv kan ta mig dit, kommer allt bli bättre. Jag bråkar inte, jag är inte farlig, jag är ett barn och jag har betalt biljetten.”
De envisades dock och sa att han först måste söka asyl i Danmark, och att han sedan senare ändå kunde komma till Sverige. Men Ahmad var lika envis och tackade nej. Han fick då vänta ytterligare två dagar innan han skickades tillbaka till Tyskland.
”I Tyskland blev jag slagen vid första mötet med polisen. De ville ha fingeravtryck, inte för asylärendet utan för att polisen skulle kunna se om jag gjort något. Men det visste jag inte då. Så jag sa att jag inte vill lämna fingeravtryck för jag ville inte söka asyl. Men de sa bara att jag skulle lämna fingeravtryck. När jag vägrade, visade det sig att de inte alls var som den danska polisen. De var stenhårda. De satte handfängsel på mig. Jag trodde fortfarande att det gällde asyl, så jag vägrade och då började de skrika på mig och höll mig och slog mig. Till sist började jag också skrika och sa att jag är ett barn, jag har flytt från kriget och så behandlar ni mig såhär. Jag har hört att man inte slår barn i Tyskland. Då lugnade de sig.”
Han lämnade aldrig något fingeravtryck och fick sedan stanna i ett boende där han var det enda barnet och där han konstant kände sig otrygg. Därifrån kontaktade han sin bror i Sverige och berättade vad som hänt. Han var, av förståeliga skäl, nedbruten och förtvivlad. Han ville till Sverige, och efter den behandling han fått, kändes Tyskland absolut inte som ett alternativ. Så hans bror skickade en smugglare till honom.
”På det här boendet fick man inte gå ut, men om man kände sig stressad och mådde dåligt fick man gå ut och promenera lite. Så jag sa till dem att jag inte mådde bra och då sa de att jag fick gå ut. Smugglaren väntade precis utanför och jag hoppade in i bilen.”
Men efter sju mil stoppade polisen dem. Ahmad ville dock inte sätta dit smugglaren, eftersom det trots allt var han som bett honom. Så han sa att han liftat och att chauffören inte visste vem han var. Polisen trodde på det och tog därför bara Ahmad och nu sattes han i ett annat boende där man inte fick gå ut alls.
Nu mådde han riktigt dåligt och under de fyra dagar han tillbringade på det boendet grät han i stort sett konstant. Men nästa rymningsförsök lyckades, och han hamnade i Sverige. Sedan gick det betydligt enklare och snabbare.

Bild: Ahmad Samir Alghury. Foto: Mats Björling

Han sökte omedelbart asyl och skickades till ett boende utanför Växjö. Hans ärende behandlades blixtsnabbt och efter tre månader hade han uppehållstillstånd. Då begav han sig omedelbart till Malmö.
”Det finns mycket fler möjligheter i en stor stad. Jag fick hjälp av Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten, Skatteverket och allt rullade på”, konstaterar han med ett leende och verkar väldigt nöjd med hur svenska myndigheter har hjälpt honom att komma in i samhället. Men det står också klart när man lyssnar till Ahmads berättelse att en stor anledning till att han kommit in i samhället så fort beror på hur aktiv han själv varit. Och på hans flickvän. ”Hon stöttar mig och hon håller min hand. Hon visar mig regler och liknande. Hon är arab men hon föddes i Sverige. Så jag har hittat det bästa av två världar. Hon har en svensk hjärna och en arabisk hjärna samtidigt. Hon visar mig rätta vägen. Och hon gör att jag känner mig glad och trygg.”
Efter SFI läste han vidare i sex månader på KomVux, men sedan valde han att börja jobba för att få ihop pengar så att han senare kan fortsätta att studera. Hans dröm är att bli journalist.
”I Syrien var min dröm att bli läkare, men nu är min dröm att bli journalist. Om man blivit så väl behandlad som jag blivit, känner man en tacksamhet. Jag vill ge tillbaka till det land som har gett mig allting. Det här landet har förändrat mig. Jag är en helt annan kille nu. Och jag gillar den killen. Och genom det skrivna ordet kan jag i framtiden visa min tacksamhet.”
”På sätt och vis kan man säga att Sverige är ett mer muslimskt land än de flesta arabstaterna. Det saknas en del saker för att ni ska bli riktiga muslimer, sådant som är viktigt för en muslim. Men om man bortser från det är det faktiskt så att Sverige helt följer Koranen. Det handlar om hur ni behandlar era medmänniskor, om att vara snäll och hjälpsam, att skänka till dem som behöver och liknande. Det gör man i Sverige. I arabstaterna har man blivit förvridna av oljan; alla bara tänker på pengar. Om arabiska länder följt Koranen, hade vi liknat Sverige blivit något stort.”
Men trots sin positiva upplevelse av Sverige och svenska myndigheter, kan han ändå förstå att det kan var jobbigt för nyanlända.
”Det var inte lätt i början, nya regler, ett nytt land, nya människor, ett nytt språk. Det var viktigt att lära sig språket snabbt. Men det räcker inte. Man måste lära sig hur man ska behandla nya människor, hur man ska agera. Det var inte lätt. Hur ska man prata med dem?”
Kanske berör Ahmad nu också skillnader i kulturen, eller snarare handlar det om olika erfarenheter och levnadsvillkor. Och hans beskrivning av Sverige och svenskarna, måste jag säga, gladde lika mycket som den förvånade mig:
”I Syrien är egentligen alla snälla, men som livet har behandlat dem så har många blivit hårda och man måste vara ganska hård. Men här är det helt annorlunda. Alla ler mot en, alla säger hej. Och efter ett tag började jag också att le, att hälsa och att vara social. Och så började jag åter att växa, att bli hel igen. Man kan inte bara stanna på en plats. Då fastnar man.”
Utöver att studera, så länge det var möjligt, var Ahmad största intresse i Syrien att dansa. Han har dansat jazzdans, klassisk dans, balett, hiphop, modern dans, arabisk folkdans och mer. Och han har fortsatt att dansa i Sverige. Han började hos Skånsk dansteater där han blev antagen efter en audition. Han dansade där i åtta månader men tyvärr tog pengarna slut och salen kunde inte längre finansieras. Då hittade Ahmad en arabisk dansgrupp, Aram, som han fortfarande dansar med. De har gjort mängder av dansuppvisningar runtom i Sverige. Och trots att han nu inte längre dansar med etniska svenskar har han dansen att tacka för mycket. Det var genom dansen han fick sina första svenska vänner, både bland kollegor och bland publik. ”Och att ha svenska vänner är kanske det allra viktigaste för att komma in i samhället på riktigt.”

- Annons -

Nyheter

-Annons-