”Det handlar om att jämföra med sig själv”

Marjut Mansouri, grundare och ägare av A-BAS. Foto. Mats Bjöling

Det startade med ett litet enmansföretag med bara en brukare. Nu är A-Bas ett av Malmös ledande företag inom personlig assistans med omkring 200 anställda.

Första gången jag hörde A-BAS nämnas uttalades det ”Abbas”, vilket fick mig att tro att det handlade om ett arabiskt företag. Ägaren och grundaren Marjut Mansouri medger att jag är långt ifrån den första som gjort denna koppling, och det stör henne inte. Tanken bakom namnet är dock en helt annan. A-Bas innebär nämligen att ”Alla basar”, d.v.s. att alla har samma rättighet och möjlighet att styra över sitt liv och ha synpunkter.

Ursprunget till namnet går att finna i det första företaget Marjut startade, Basteam, där teamet bestod av assistenterna och basen för verksamheten var hennes dotter, som sedan hon drabbats av reumatisk feber varit rullstolsburen och knappt kan använda sina händer.

Marjuts dotter var från början med i en försöksverksamhet i SMIL (Samarbetsorganisationen för Malmö Independent Living). Politikerna hade bestämt att de svårast sjuka personerna, en grupp på 10 – 15 personer, skulle få assistans, och bland dessa fanns alltså Marjuts dotter.

Dottern ville dock vara ensam i ett företag och själv kunna styra sitt liv. Därför lämnade de SMIL och startade Basteam 1994. Eftersom Marjut hade hjälpt andra ville de också vara med, och detta ledde alltså till att A-BAS startades tre år senare

Kampen för allas lika rätt och för att människor med funktionsnedsättning skulle få rätt till assistans började dock mycket tidigare. Marjut beskriver sig som en från början ganska vanlig människa med vanliga intressen, även om hon alltid varit intresserad av människor från olika kulturer och alltid velat hjälpa till. Och så var det fram till att hennes dotter i treårsåldern drabbades av reumatism. Då blev dotterns välbefinnande överordnat allt.

Hon gick med i RBU (Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar), där hon fick mycket kunskap, bl.a. från de, som hon uttrycker det, ”fantastiska läkarna” som utbildade dem i olika diagnoser. Där var de också en grupp föräldrar som gemensamt kämpade för sina barns rättigheter. De insåg att kommunen ville att deras barn så småningom skulle få hemtjänst, och det var de inte så intresserade av; yngre människor ska själva få välja sina assistenter och villkoren ska se annorlunda ut än hur det ser ut i hemtjänsten. De ska helt enkelt få den hjälp de är i behov av.

Hon var med och byggde upp habiliteringen och skolan och hon satt med i handikapprådet tillsammans med politikerna och till slut satt hon alltså med två bolag, ett för sin dotter och ett för alla andra med rätt till assistans.

I början var det naturligtvis tufft att få verksamheten, som i början bestod av Marjut och några få assistenter – att gå runt. Hon hade dessutom valt en inriktning; eftersom hon själv är av utländsk börd – född i Alingsås av finsk mamma och rysk pappa – ville hon väldigt gärna hjälpa människor från andra kulturer. Sverige hade fått en så unik lag (LSS – Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade – som kom 1993) och hon kände att det var viktigt att erbjuda alla denna möjlighet, för ju tidigare du fångar upp människan, ju större är chansen att det ska bli bra. Det var alltså barnen, och då kanske främst barnen från andra kulturer, hon inriktade sig på först.

”Vi har ett väldigt gott rykte”, konstaterar Marjut. Detta har gjort att brukarna själva söker upp företaget. ”Jag tror att det främst beror på två saker; att vi alltid gör det där lilla extra och att personalen här är väldigt kunnig. Vi har aldrig satt det som ett egentligt krav, men med undantag av sjukgymnast och revisor har samtliga här på kontoret någon i sin närhet med funktionsnedsättning. Det gör att vi mycket lättare än andra kan sätta oss in i och förstå brukarnas situation.”

När jag frågar vad ”det där lilla extra” innebär, bryter Rukhaya Al Kuraiti in med ett skratt. ”Nästan vad som helst, faktiskt. Det spelar ingen roll när på dygnet eller vad det handlar om. Om Marjut kan hjälpa gör hon det”, ler Rukhaya och ger flera exempel på hur Marjut arbetat mitt i natten för att hjälpa en brukare. Men det handlar också om att hjälpa till med boendet, att utbilda personalen och att se till att varje brukare får den assistent den vill ha. Detta är t.ex. extra viktigt om en brukare inte kan svenska och behöver assistent med samma språk. Denna assistent får då också utbildning på sitt språk.

”Vi har aldrig behövt anlita tolk”, inflikar Nesrin Rahbi, ”och bara där har vi sparat Malmö kommun många miljoner. Men det handlar främst om att vi på det viset får direktinformation och vet precis vad de varit med om. Inom företaget finns svenska, balkanspråken, arabiska, polska, kurdiska, persiska, somaliska och finska”
Just denna vilja att alltid göra sitt yttersta beskriver också företagets utveckling.

”När vi hade tio brukare, då tyckte jag att det var ganska lagom”, säger Marjut. ”Men sedan när nummer 11 kom, då var det helt annorlunda. Och då blev jag så nyfiken. Och snart hade vi 20 brukare. Då kändes det precis lagom. Men så kom ju nummer 21 och då blev det ju samma sak. Den ena är ju inte den andra lik och man vill ju hjälpa alla.”

Idag har företaget kring 40 brukare – människor från Sverige och många andra kulturer, från 6 till 73 år – och det känns ganska lagom, men det är väl inte troligt att Marjut kommer att kunna säga nej när den 41:e brukaren dyker upp.

”Det är hennes största problem”, skrattar Rukhaya Al Kuraiti igen, ”detta att hon inte kan säga nej. Hon jobbar alltid med hjärtat. Okej, vi jobbar med människor och det är viktigt att ha med hjärtat, men som chef borde hon ändå följa vissa strängare regler, men det brukar hon aldrig klara. Hon är helt enkelt för snäll.”

”Ibland hamnar hon i situationer hon inte skulle ha hamnat i om hon inte varit så snäll”, fyller Nesrin Rahbi i med ett leende.

”Vi måste vara hårdare än chefen, så vi får fler fiender”, skrattar Rukhaya.

Det goda ryktet – och kanske oförmågan att säga nej – har gjort att företaget växer och frodas. ”Men såklart har vi också fiender, människor som inte är lika förtjusta i det vi gör. Och det finns alltid människor som vill värva kunder, och med hjälp av t.ex. släktingar eller gode män, försöker flytta våra brukare och deras assistenter över till sig. Det är en hotbild som ständigt finns närvarande.”

A-BAS, som alla assistansföretag, finansierar sin verksamhet med pengar från staten. De får betalt per beviljad timme av kommunen eller Försäkringskassan (beroende på omfattning), men det innebär absolut inte att kommun eller Försäkringskassa är deras uppdragsgivare, betonar Marjut. ”Det är brukarna som är våra uppdragsgivare och kunder. Det är de som söker upp oss, och när de kommer går vi igenom deras behov. Det görs sedan en mängd utredningar, tillsammans med Försäkringskassan, och dessa utredningar, tillsammans med det som redan finns dokumenterat, utgör sedan beslutsunderlag för Försäkringskassan som beslutar om hur många timmar man får.”

Men visst innebär det att A-BAS är en del av det som på senare år diskuterats allt mer, nämligen Vinster i välfärden. Jag frågar henne hur hon ser på hela den debatten, och hon tror absolut att det är bra att det finns ett vinsttak. ”Visst måste företagen få göra en vinst, så att man kan utveckla företaget, bli bättre och ha ett reservkapital. Dessutom behövs en buffert eftersom utbetalningar av assistansmedel ofta fördröjs. Men det är inte det vi fokuserar på; ett vinsttak kan behövas för när riskkapitalbolag går in i branschen bara för att göra vinst ställer det bara till. Det måste finnas hjärta med.”

A-BAS är såväl IfA-godkända som ISO-certifierade, vilket är ganska ovanligt bland assistansbolag. ”Vi har ju från början varit med i IfA, Intressegruppen för Assistansberättigade, och där har vi också fått en stor grupp människor att samverka med. De tar det politiska arbetet att jobba med politiker och tjänstemän och det innebär också att så fort minsta förändring sker blir vi informerade om det. Detta gör att jag numera kunnat släppa på den kamp jag förde innan A-BAS startade och vi kan koncentrera oss på vårt arbete här. Vårt mål är ju att varje människa ska få hjälp utifrån sina behov, att vi ska stärka den enskilde. Och vi har ett speciellt program för barnen som vuxit fram under tiden. Det har blivit allt tydligare att man måste få en kontakt med barnen så att de kan uttrycka vad de har för önskemål. Målet är naturligtvis att de ska få rätt hjälp.”

Utvecklingen av synen på funktionsnedsättningar har sedan 2013 helt vänt, tycker all de tre kvinnorna jag intervjuar. Efter att dessa människor fått det allt bättre och samhällets syn drastiskt förändrats positivt, har det nu blivit allt svårare för människor som föds med en funktionsnedsättning eller blir skadad senare i livet. ”Samhällets syn har blivit hårdare på de insatserna. Överallt ser vi besparingar”, konstaterar Marjut. ”Det har helt enkelt blivit svårare för denna grupp att få sina behov tillgodosedda. Det har blivit så hårt och man måste redovisa varje sekund.”

”Allra värst drabbas de som har osynliga funktionsnedsättningar som t.ex. autism”, konstaterar Nesrin Rahbi. ”Sitter du i rullstol är det betydligt lättare att få hjälp.” I kampen för att sätta dit fuskarna har kraven nu blivit så orimligt hårda att det nästan är löjeväckande.

”Yttertröjan, till exempel”, säger Rukhaya Al Kuraiti, ”räknas inte som grundläggande behov. Dit räknas bara de kläder som är närmast kroppen. Så ska man följa det resonemanget ska alltså brukarna få hjälp med underkläderna, och sedan ska de gå ut i vinterkylan. Om du är funktionshindrad har du bara rätt att ha på dig kalsonger, trosor, behå och kanske ett linne.”

”Likadant är det med brukare som behöver hjälp med att matas”, inflikar Nesrin Rahbi. ”Enligt de regler som gäller ska assistenten bara ha betalt för den tid det tar att stoppa in maten i munnen. Medan brukaren tuggar och sväljer ska assistenten vara obetald.”

”Samma sak gäller vid toalettbesök”, konstaterar Rukhaya Al Kuraiti. ”Ett toalettbesök får bara ta två minuter. Så om en brukare tar 30 minuter ska alltså assistenten vänta obetald i 28 minuter. Det blir väldigt svårt att attrahera assistenter med sådana arbetsvillkor. De enda som kan acceptera att arbeta så är nära och kära.”

”Det är väldigt hård matematik”, konstaterar Marjut Mansouri. ”Och så var det inte tidigare.”

”I grund och botten handlar det om att man vill ha bort assistenterna och flytta de vårdberoende till ett boende, eftersom man ser det som ett billigare alternativ”, tror Marjut. Men egentligen är det inte billigare. Forskaren Hans Knutsson vid Lunds universitet har på RBU:s uppdrag räknat på vad alternativen till personlig assistans skulle kosta. Han konstaterar att om personlig assistans helt skulle försvinna kan samhällets kostnader öka med så mycket som 8,4 miljarder kronor.

Trots utvecklingen är dock Marjut inte orolig för framtiden. ”Jag tror ändå att det grundläggande hos varje människa med en sund hjärna är att den som behöver hjälp också ska få hjälp. Jag tror att du och jag kan avstå viss ekonomi för att den människan ska få hjälp. Den människan har ju inte valt att bli sjuk. Och vilka föräldrar ska våga föda barn om man inte kan få assistans? Jag tror att människor har en empati, har en känsla för att den som har ett behov ska få sin hjälp. Jag tror ingen kan vara avundsjuk på det.”

”Det handlar om att jämföra med sig själv”, konstaterar Rukhaya Al Kuraiti. ”Hur skulle du vilja leva? Vi kan ju inte förvänta oss att de ska leva sämre än vi själva.”

Annons