Geoengineering, såsom koldioxidinfångning från atmosfären eller flygutsläpp av solreflekterande partiklar i atmosfären, har de senaste åren snabbklättrat på mångas listor över insatser som bäst bedöms kunna stävja klimatförändringarna. Enligt en ny avhandling i statsvetenskap har dock vurmen andra orsaker än en opartisk granskning av realismen i förslagen.
I sitt avhandlingsarbete har Ina Möller velat förstå varför vissa ämnen blir föremål för politiska beslut och andra inte. Framförallt har hon velat ta reda på hur vetenskapen kan ta sig in i de politiska beslutsrummen.
– Forskning betraktas av de flesta som något som är både opartiskt och bra. Men också forskare kan verka för att få gehör för sin forskning. I början av 2000-talet ansågs tekniker för att storskaligt manipulera klimatet som något tabu-belagt. Idag finns de på den politiska dagordningen. Det är ingen slump, anser hon.
Den ökade tilltron till klimattekniker av detta slag är alltså inte bara en effekt av att världen blivit desperata efter lösningar.
Ina Möllers forskning visar, att trots en ökad mängd vetenskapliga publiceringar så är det endast en liten grupp forskare från högt industrialiserade länder som ägnar sig åt ämnet på regelbunden basis. Dessa experter har en ganska så likartad uppfattning om vad geoengineering är och varför det bör forskas om. De är också flitiga i att sprida sina resultat.
Orealistisk i större skala
Många andra klimatforskare är dock tveksamma till teknikerna. Flera betraktar dem som orealistiska. Ett exempel, som ibland lyfts fram, är BECCS som går ut på att odla koldioxidslukande biomassa som sedan grävs ner i jorden vilka på så sätt kan ge minusutsläpp. Men det skulle kräva en yta motsvarande Indien för att ”suga upp” 10-20 gigaton koldioxid per år, vilket är den mängd som behövs minskas, enligt flera klimatmodeller.
Ett antal geoengineering-tekniker kan säkerligen fungerar som ett komplement, men bör inte uppfattas som en lösning på det grundläggande problemet, enligt Ina Möller.
Risk för ”cherry picking-beteende”
Ina Möller flaggar för att det också är viktigt att förutse möjliga konsekvenser av att introducera geoengineering som ett politiskt alternativ:
– Analyserar man vilka förespråkarna utanför vetenskapssamhället är, ser man att de ofta verkar inom utsläppsintensiv industri. Att de eftersträvar minskade utsläpp är så klart bra, men min poäng är att det finns en risk för att geoengineering blir en förevändning för att ducka för annan teknik och andra vägval som långsiktigt vore klimateffektivare. Det blir ett ”cherry picking- beteende” som möjliggör att fortsätta som tidigare, säger Ina Möller.
Miss av IPCC
Hon riktar kritik mot FN:s klimatpanel IPCC som i sin rapport utgår från ett globalt perspektiv och därigenom inte kalkylerar med beteendeförändringar, vilket indirekt leder till att teknik såsom geoengineering tillskrivs ett alltför stort värde. Varför inte räkna på konsekvenserna av minskat köttätande eller färre flygningar? resonerar hon.
– I nästa IPCC-rapport förväntas geoengineering få ännu mer utrymme till följd av allt fler publiceringar, vilket är det som IPCC i hög grad utgår från. Men det innebär inte att teknikerna är realistiska eller ett bra sätt att få ner utsläppen. Vi behöver ju både ny teknik och ändra vårt beteende. Och vi behöver förbereda oss för en framtid där varken utsläppsminskningar eller geoengineering visat sig fungera.
För att komma fram till sina resultat har Ina Möller intervjuat forskare och beslutsfattare, deltagit vid och observerat politiska och akademiska konferenser, analyserat protokoll, möteshandlingar, beslut och andra dokument.
Läs hela avhandlingen här: https://www.lu.se/lup/publication/5db25b16-0faf-47f9-87a8-e90b88c7c2a9
