Forskningen om klimatförändringar i Arktis bygger på alltför få och ofullständiga fältmätningar och provtagningar. Det framgår av en omfattande granskning från Lunds universitet där man har gått igenom tusentals vetenskapliga studier. Granskningen visar att cirka 30 procent av de citerade undersökningarna byggde på mätningar kring endast två forskningsstationer i den vidsträckta arktiska regionen.
Uppvärmningen i Arktis sägs vara dubbelt så hög som det globala genomsnittet, och förändringarna som uppstår i samband med det varmare klimatet i området innefattar stigande havsnivåer till följd av smältande inlandsis, negativa effekter på lokalbefolkningens försörjning, störningar i ekosystemen och en potentiell inverkan på globala klimatmönster.
Ett annat stort problem är kopplat till de delar av den arktiska marken och jorden som är frusna, så kallad permafrost, vilket lagrar stora mängder kol. Upptining av permafrosten kan därmed utlösa betydande utsläpp av växthusgaser som ytterligare kan påskynda klimatförändringen.
– Vår studie visar att vi har endast en begränsad förståelse för den totala geografiska jordförvaringskapaciteten i Arktis i stort. Vi riskerar därför att begå misstag när vi förutspår hur mycket koldioxid som faktiskt lagras i jorden, och hur denna förvaring kan komma att påverkas av klimatförändringar, förklarar Dan Metcalfe som lett den omfattande granskningen av klimatforskningen i Arktis.
Dan Metcalfe är forskare i naturgeografi och ekosystemvetenskap vid Lunds universitet och har genomfört den aktuella granskningen tillsammans med ett flertal kollegor. När det gäller uppvärmningen i Arktis fann forskarna i sin granskning att vetenskapen hittills haft ett oproportionerligt fokus på långsamt uppvärmda områden, vilket innebär att effekterna av framtida temperaturförändringar eventuellt har underskattats.
– Vi har naturligtvis vidtagit åtgärder baserat på några av dessa prognoser, men såklart går det alltid att göra mer. Problemet är att vi inte vet vilka som är de rätta åtgärderna, eftersom prognoserna bakom bygger på en ofullständig bild av arktiska ekosystemmönster och processer, säger Dan Metcalfe.
Platser som är relativt sett kallare, med en snabbare uppvärmningstakt, visade sig samtidigt vara mindre undersökta, särskilt bland studier relaterade till mikrobiologi. Dessa platser är främst belägna bland de arktiska öarna i Kanada och längs den arktiska kusten i Ryssland, områden som utgör en stor del av det arktiska isfria markområdet.
– Vår studie har i ett första skede gett oss en karta över de områden där vår kunskap är otillräcklig. Nästa steg skulle kunna vara att genomföra en bredare miljöundersökning, för att sedan jämföra resultaten med andra mer utförligt studerade områden. Forskarvärlden skulle också kunna bli grundligare så att data som hämtas från relativt välstuderade områden kommer till användning och faktiskt refereras till, något som inte alltid varit fallet, avslutar Dan Metcalfe.
