Gemensamt uttalande från de tre ledarna för Europaparlamentet, Europeiska rådet och Europeiska kommissionen.
1950 var Europa i kris – fysiskt och ekonomiskt fortfarande ödelagt av andra världskrigets följder och politiskt på jakt efter ett nytt sätt att en gång för alla göra slut på krigets fasor. Det var mot denna mörka bakgrund som Frankrikes utrikesminister Robert Schuman den 9 maj 1950 lade fram sin vision för hur Europa kunde nå detta mål, genom att skapa gemensamma institutioner för att göra krig inte bara otänkbart utan praktiskt omöjligt. Hans ord ändrade historiens gång och lade grunden till det som hans egen och kommande generationer skulle bygga upp till dagens Europeiska union.
Schumandeklarationens 70-årsdag kommer mitt i en annan kris för Europa. I vår världsdel har över 100 000 människor dött av coronaviruset under de senaste månaderna. Hundratals miljoner har utsatts för restriktioner utan motstycke i sin vardag för att begränsa spridningen av viruset.
Som ledare för de tre största EU-institutionerna går våra tankar i dag först och främst till dem som förlorat någon de håller kär. Vår tacksamhet går till alla personer i samhällsviktiga yrken som har fortsatt att arbeta genom hela den här krisen. De som står i frontlinjen på våra sjukhus och vårdhem och kämpar för att rädda liv. Men också varubuden, affärsbiträdena, poliserna, alla de som arbetar för att vardagen ska kunna fortsätta.
Vi är också tacksamma över den solidaritetsanda och det medborgaransvar som européerna har visat prov på. De miljoner människor som frivilligt hjälpt till på det sätt de kunnat under krisen, handlat åt en äldre granne, sytt munskydd eller samlat in pengar till behövande. Europa är som bäst när det visar värme och solidaritet.
Europa har agerat djärvt för att se till att den inre marknaden ändå fungerar, så att medicinska förnödenheter har kunnat nå fram till läkare och sjuksköterskor, så att respiratorer har kunnat rädda liv och så att européerna har kunnat hitta livsmedel och andra basvaror i butikshyllorna.
Vi har fattat historiska beslut för att ge de nationella regeringarna den budgetkapacitet de behöver för att hantera den omedelbara krisen. Vi har omvandlat Europeiska stabilitetsmekanismen till ett instrument för att bekämpa covid-19. Vi har frigjort 100 miljarder euro för att hålla kvar européer i anställning genom att stödja förkortad arbetstid i medlemsländerna. Och Europeiska centralbanken har beviljat ett unikt stödpaket för att hålla igång utlåningen till privatpersoner och företag.
Vi måste fortfarande göra mycket mer. När nu medlemsländerna försiktigt och gradvis börjar lätta på nedstängningarna och restriktionerna måste den främsta prioriteringen vara att rädda liv och skydda de mest sårbara i samhället. Vi måste fortsätta att göra allt vi kan för att stödja forskningen om ett vaccin mot coronaviruset. Den internationella givarkonferensen den 4 maj mobiliserade 7,4 miljarder euro och förde samman globala hälsoorganisationer i ett samarbete kring vaccin, behandling och diagnostik. Denna framgång visar hur snabbt världen faktiskt kan samlas kring en gemensam sak. Nu gäller det att hålla igång den här mobiliseringen och se till att världen fortsätter att stå enad mot coronaviruset. Här kan Europa spela en avgörande roll.
Samtidigt måste alla medlemsländer ha det budgetutrymme som krävs för att hantera det pågående medicinska nödläget.
Och vi måste förbereda oss för återhämtningen; efter att ha fruktat för sina liv börjar nu många européer frukta för sina jobb. Vi måste få igång Europas ekonomiska motor igen. Låt oss minnas andan hos Robert Schuman och hans likasinnade – uppfinningsrik, djärv och pragmatisk. De visade att det krävs politiskt nytänkande och mod att bryta med det förflutna för att ta sig ur en krissituation. Vi måste göra samma sak och inse att vi kommer att behöva nya idéer och verktyg för vår egen återhämtning. Vi måste inse att det Europa som kommer ut ur den här krisen inte kan och inte kommer att vara samma Europa som gick in i den.
Först och främst måste vi göra mer för att förbättra för de fattigaste och mest sårbara i samhället. Alltför många i Europa hade det svårt redan innan krisen bröt ut. Nu står flera miljoner till inför en osäker framtid med förlorat jobb eller ett företag som gått omkull. Ungdomar och kvinnor är särskilt drabbade och behöver konkret och beslutsamt stöd. Europa måste vara djärvt och göra allt som krävs för att skydda liv och försörjningsmöjligheter, särskilt i de områden som drabbats hårdast av krisen.
Vårt EU måste också vara sunt och hållbart. En lärdom som kan dras av den här krisen är vikten av att lyssna på vetenskapen och agera innan det är för sent. Vi kan inte vänta med klimatarbetet och måste bygga vår återhämtning på den europeiska gröna given.
Och vi måste komma närmare medborgarna och skapa ett öppnare och mer demokratiskt EU. Konferensen om Europas framtid, som skulle ha inletts i dag men som fick skjutas upp på grund av pandemin, kommer att bli viktig för att gå vidare med de här idéerna.
Vi befinner oss i en för tillfället skör situation och endast ett starkt EU kan skydda vårt gemensamma arv och våra medlemsländers ekonomier.
I går firade vi 75-årsminnet av andra världskrigets slut. Vi måste alltid minnas krigets fasor och barbari och alla uppoffringar som gjordes för att få slut på det. I dag funderar vi på vad som hände efteråt. Låt oss minnas 1950-talets generation, som trodde på att ett bättre Europa och en bättre värld kunde byggas på krigets ruiner – och som sedan satte igång att bygga. Om vi drar lärdom av detta, om vi står enade i vår solidaritet och förblir trogna våra värderingar, då kan Europa på nytt resa sig ur krisen starkare än förr.
