Den enda möjligheten att återskapa förtroendet för akademien är att byta ut samtliga ledamöter, men eftersom Horace Engdahl knappast lär flytta på sig kommer det aldrig att hända. Snarare finns det en risk att ett återskapande av akademin resulterar i att vi får en krets med Horace Engdahl och hans sjutton knähundar. Därför finns det bara en vettig lösning på problemet: Avskaffa akademin!
I fredags meddelade Svenska akademien i ett pressmeddelande att 2018 års Nobelpristagare i litteratur kommer att utses och annonseras parallellt med 2019 års pristagare. Detta kanske inte är helt överraskande. Icke desto mindre är det oerhört olyckligt och något som helt klart hade kunnat undvikas.
Det är svårt att avgöra vad som är värst. Är det att man låtit den s.k. kulturprofilen härja under så lång tid utan att något hänt? Är det att kvinnor till sist fick betala det högsta priset för att män, inte helt oväntat, visade sig vara svin? Är det alla skumraskaffärer som framkommit i kölvattnet på övriga diskussioner? Eller är det det faktum att vi fortfarande låter en organisation styrd av arkaiska regler, instiftade av en maktfullkomlig konung i ett feodalt samhälle, och där vår ofrivillige monark de facto har inflytande, spela en viktig roll i samhället?
Finns det överhuvudtaget någon anledning att låta Alfred Nobels redan med krig och blod besudlade pengar besudlas ytterligare med denna ockulta och suspekta organisation?
Nobelpriset, och kanske särskilt Nobelpriset i litteratur, är bland de viktigaste saker vi har i Sverige, bland det som ger Sverige mest och bäst PR världen över, totalt sett kanske viktigare än ABBA, Björn Borg, Astrid Lindgren och Max Martin. Nobelpriset i litteratur sätter Sverige på den internationella kulturkartan. Svenska akademien gör inte det. Om den sätter oss på någon karta överhuvudtaget, så inte är det en som på något sätt gynnar Sverige. Är de då verkligen de lämpligaste vi har i detta land till denna viktiga uppgift? Faktum är att det inte ens är säkert att de var de som egentligen skulle ha uppgiften från början. Alfred Nobel skrev i sitt testamente att litteraturpriset skulle utdelas av ”Akademien i Stockholm”, vilket de facto lika gärna skulle kunna ha betytt Vitterhetsakademein. Så kanske är det så att Nobelstiftelsen redan från början begick ett misstag och utsåg fel klubb till jobbet.
Och även om det skulle vara så att Alfred Nobel verkligen menade Svenska akademien, finns det ingen direkt historisk anledning att låta dem få fortsätta. Allt annat Hr Nobel skrev om Nobelpriset har redan skrotats; enligt Nobel skulle priset utdelas till den författare som ”under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” genom att skriva ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Hur ”idealisk” ska tolkas och vad som de facto innebär störst nytta för mänskligheten, kan förvisso debatteras och det är svårt att hävda att en tolkning är bättre än en annan. Men att som akademien tolka ”under det förlupne året” som livsgärning är otvivelaktigt ett brott mot givarens önskan. Och att följa dessa anvisningar torde vara betydligt viktigare än vem det är som utser pristagaren. Därför finns det överhuvudtaget ingen anledning att låta detta mossbelupna ordenssällskap fortsätta inneha denna roll.
Svenska akademien har i princip bara tre egentliga uppgifter: 1) att skapa, förnya och ge ut olika publikationer inom språk och litteratur, såsom Svenska akademiens ordlista (SAOL), Svenska akademiens ordbok (SAOB), Svenska akademiens grammatik (SAG) och en del andra skrifter om svenska språket, kommenterade svenska klassiker och böcker i anslutning till nobelpriset i litteratur och en del andra litterära utgivningar; 2) att dela ut diverse priser och stipendier, samt 3) att utse nobelpristagaren i litteratur. Allt annat handlar mest om att tillse att det egna kapitalet växer och att inbördes ryggdunka varandra.
Såväl SAOL och SAOB som SAG och alla de andra språkliga utgivningarna har en egen redaktion som egentligen inte alls är beroende av Svenska akademien. I vissa av dem (t.ex. SAOL) står visserligen en akademiledamot som huvudredaktör e.d., men redaktionerna hade klarat sig alldeles utmärkt utan någon inblandning från an arkaisk och patriarkalt styrd akademi. Detsamma gäller de litterära utgivningarna. Visserligen föregås dessa av ett förord av någon akademiledamot, men det viktiga är ju att dessa förord skrivs av kunniga och erfarna författare, inte huruvida de är akademiledamöter. Det enda de behöver är det ekonomiska stöd akademien bistår dem med. Men om akademien skrotas och samtliga pekuniära resurser övergår i statens ägo, kan produktionen fortskrida med staten som finansiär, vilket låter som ett betydligt mer tidsenligt arrangemang.
Vad gäller priser och stipendier är det både viktigt och behjärtansvärt, men det har framkommit (såväl tidigare som nu när grävandet runt akademin varit grundligare) att många av dessa priser och stipendier aldrig eller väldigt sällan delats ut. Om det är, som akademin hävdar, att det inte funnits lämpliga kandidater, eller om det finns andra orsaker, är svårt att spekulera kring, särskilt som det mesta akademin sysslat med är höljt i dunkel till följd av att offentlighetsprincipen inte gäller här. Snarare tvärtom. Oavsett det, skulle en av staten utsedd kommitté kunnat sköta denna uppgift betydligt bättre när ekonomin väl överförflyttats, särskilt som de inte skulle ha eget intresse av att pengarna stannade inom organisationen.
Tittar vi, slutligen, på Nobelpriset i litteratur, så finns det väl ingen direkt anledning att ifrågasätta hur Svenska akademien har skött sitt värv, även om deras val ibland ifrågasatts och att det historiskt varit en hel del skandaler (t.ex. har ett oproportionerlig stort antal akademiledamöter och likaledes en oproportionerlig liten andel kvinnor fått priset). Ingen skandal kan dock mäta sig med denna. I Sverige har Svenska akademien plötsligt blivit var mans egendom. Svenska akademien har nästan blivit som vädret. Men inte är det ett härligt sommarväder, precis. Men vi har i alla fall kunnat följa vad som hänt på nära håll. I de flesta andra länder handlar det om att Svenska akademien skakats av en sexskandal. Och nu resulterar alltså denna sexskandal i att inget litteraturpris delas ut 2018. Ingen kan väl tro att det är särskilt bra PR för Sverige.
I sitt pressmeddelande meddelar Svenska akademien att de måste skjuta upp prisutdelningen eftersom de måste ”återskapa förtroendet för sin verksamhet innan nästa litteraturpristagare kan utses”. Hur tror man att detta ska gå till? Visserligen glömmer människor fort och det sägs ju att tiden läker alla sår, men att vi toppar den största skandalen inom akademin någonsin med en ännu större skandal (inte sedan 1950 har en prisutdelning ställts in och då var anledningen inte att akademien valsat omkring i skandalpressen) lär knappast återskapa förtroende. Den enda möjligheten att återskapa förtroendet för akademien är att byta ut samtliga ledamöter, men eftersom Horace Engdahl knappast lär flytta på sig kommer det aldrig att hända. Snarare finns det en risk att ett återskapande av akademin resulterar i att vi får en krets med Horace Engdahl och hans sjutton knähundar. Därför finns det bara en vettig lösning på problemet: Avskaffa akademin och låt deras nuvarande uppgifter skötas av människor som klarar av det.
I ett demokratiskt samhälle är det rimligt att landets viktigaste institution (Nobelpriset i litteratur och inte Svenska akademien) handhas av en demokratiskt vald, statlig kommitté som inte sätter egenintresse först
