Självkörande bilar. Det är ingen liten förändring som vi står inför inom snar framtid, enligt många bedömare. Då pratar vi inte om bilar med några stödsystem, utan helt autonoma bilar där man inte ens har en ratt. Eller kanske kommer det att finnas en ratt att låtsas styra bilen med, som i en leksaksbil? Fördelarna med autonoma bilar är många. Det går att skicka en bil som hämtar barnen från förskolan exempelvis. Personer som av någon anledning inte har körkort får en helt annan frihet att transportera sig än vad de har idag. Det kan också vara en fiffig lösning på en ohållbar trafiklösning i städer, där bilarna inte behöver parkeras där i stadskärnan, de kan parkeras, eller förlåt mig, parkera sig själva utanför stadskärnan. Alla som idag har egen bil behöver inte ha det. Det går att etablera ett förarlöst taxisystem där transporter beställs efter behov.
Men det finns onekligen en del svåra frågor också. En sådan fråga är juridisk, vem bär ansvaret vid en olycka? En annan fråga är säkerheten från hackerattacker och virus. Risken att självkörande bilar förvandlas till mordvapen, eller bara börjar fungera oberäkneligt måste vara minimal för att de ska accepteras. De måste också kunna fatta moraliska beslut vid olyckor, exempelvis prioritera mellan djur och människor men också kanske prioritera mellan olika människor. Ytterst måste denna moral baseras på människors moraluppfattning som skiljer sig åt mellan olika delar av världen. I webbexperimentet ”The moral machine” har miljontals människor svarat på frågor om detta. Forskarna bakom experimentet har nu presenterat en utvärdering. Det visar sig att de flesta människor i världen värderar människor framför djur och fler liv framför få. Men det finns kulturella skillnader. I Sydamerika till exempel, skulle de flesta hellre rädda kvinnor än män, och hellre någon med hög social status än en hemlös person.
Hur säker en självkörande bil kommer att vara jämfört med en manuell tvistar forskarna om. Vissa menar att den kommer att vara i princip helt säker eftersom den har bra sensorer och programmerad att inte kollidera. Andra menar att människan som förare är extremt bra på att undvika farliga situationer. De hävdar att det är svårt att få ett tekniskt system att kunna hantera alla olika scenarion som snö eller kraftigt regn. Det finns statistik som visar att om en person ska vara med om en allvarlig olycka så måste man köra konstant uppemot 380 år i snitt. Det finns också en helt annan acceptans för mänskliga tillkortakommanden än att en maskin gör fel som leder till olyckor.
En aspekt som jag funderat på är hur självkörande bilar ska kunna försvara sig mot allt ifrån skadegörelse till plundring av elektronik och datorintrång. Det visar sig att vi har en grupp företag i norra Sverige som tillsammans börjat utveckla system för detta. Spännande, eller hur? Mer än så har jag tyvärr inte lov att avslöja. Men vårt näringsliv är med även i denna utveckling, vilket känns bra.
En färsk undersökning visar att majoriteten av svenskarna, 53 procent, är skeptisk till självkörande bilar. Vad tycker jag själv? Jag är osäker, det är för många frågor som hänger i luften ännu. Men jag kan ju berätta om en dröm jag haft, om ni kan lova att inte föra den vidare? Jag satt ensam i en självkörande bil på E10 i mörker och snöstorm utan ratt, pedaler eller ens hastighetsmätare. Ingen kontroll över något, det gick inte ens att stänga av den gräsliga hissmusiken. Inga strålkastare på vägen heller för maximal energieffektivitet eftersom bilens sensorer fungerade på andra våglängder. Det kändes som att sitta i en frysbox som rusade fram i mörka rymden. Från den i övrigt tomma instrumentbrädan stirrade ett HAL 9000-öga på mig med ett svagt sken. Vi som sett Kubricks rymdepos vet vad det betyder. Ni andra – se den.
