En hel generation har mist förmågan att skapa meningsfulla band. Vem bär ansvaret och varför?

Image by natureaddict from Pixabay
53 / 100

I en artikel från Psychology Today kan man läsa om hur ensamhet är ett stort problem bland unga människor och hur detta verkar sprida sig globalt. Detta har verkligen fått mig att vilja fundera över hur min generation ser på relationer och i vilken utsträckning kontakterna i våra liv påverkar oss.

Det finns flera faktorer som har påverkat kommunikationen mellan människor på senare tid. Internet och sociala medier är bidragande faktorer och problemet underlättas inte heller av att datorspel och streamingtjänster har blivit vanligt förekommande i den dagliga underhållningen. Detta stämmer även överens med undersökningar som visar att samlingsplatser där man kan känna samhörighet med andra, exempelvis församlingar, har mindre under 10-talet jämfört med tidigare årtionden. Detta kan få en del att känna sig isolerade, eftersom människor man exempelvis träffar under vissa omständigheter, som i skolan eller på arbetet, har vissa förväntningar på en. Kommunikationen mellan individer påverkas sannolikt av dessa förväntningar och att man känner pressen att mer eller mindre följa vissa regler, men detta förklarar fortfarande inte den allmänna problemen med att unga idag lider av psykisk ohälsa i större grad samtidigt som vi även känner oss mer isolerade jämfört med andra generationer.

Folkhälsomyndigheten uppger att fler unga numera har problem med psykisk ohälsa, vilket kan bero på ökade krav i skolan och på arbetsmarknaden. Det finns en mer påtaglig press av att exempelvis gå på högskola och universitet för att enklare kunna hitta ett arbete, vilket leder till att många upplever att de tvingas prestera bättre. Denna oro eller stress kan vara en aspekt som påverkar hur man interagerar med andra, men det är samtidigt inte någonting som kan påverka vår förmåga att kommunicera effektivt med andra i en sådan stor utsträckning. Det måste ha skett förändringar även på ett individuellt plan hos alla tonåringar för att en större andel ska uppleva att man inte har några nära kontakter bland vår generation jämfört med äldre generationer.

Det kan vara så att mängder av olika faktorer samverkar och skapar vissa förväntningar som man väljer att följa. Eftersom ungdomar missgynnas på bland annat arbetsmarknaden och bostadsmarknaden och för att vi har högre akademiska krav på oss lär vi oss tidigt att bry oss om materialistiska saker. Detta synsätt blir en del av vår mentalitet. Vi lär oss att göra saker på ett strukturerat, rationellt och förutsägbart sätt; gör jag såhär händer följande, vill jag detta gör jag på detta sätt. Tanken på framtida planer där man har ett lyckligt (eller åtminstone presentabelt liv) och framgång leder till en eftertänksamhet i våra interaktioner. Med avsikt att skapa en plan för framtiden och med intentionen att förse oss själva med de resurser vi behöver för att senare konkurrera med andra om sådant som status, utbildning och bostad mister vi en viktig del. Medkänsla och tålamod som vi behöver för att kunna hantera relationer på ett konstruktivt sätt ersätts av konkreta mål och produktivitet. Förmågan att göra så mycket som möjligt så effektivt som möjligt för att på bästa sätt kunna tävla med andra har påverkat hur vi relaterar till varandra och hur vi ser varandra.

Ett vanligt argument som används för att säkerställa att det är normalt för vänskapsband att uppstå och plötsligt brytas är att man förändras mycket under sina unga år. Är det verkligen bara så att unga växer upp och upptäcker sig själva eller är det så att vi har präglats av vissa

ideal så pass länge att vi inte klarar av när något inte är toppen? Kan det vara så att man bara plötsligt skapar och avbryter vänskapsband för att man ständigt förändras eller är det alla krav man har på sig själv och andra som blir en avgörande faktor? Om en individ upplever att vänner och romantiska partners kommer och går så är det någonting som en enskild människa kanske gör fel när denna individ kontaktar och samspelar med andra. Problemet är att det händer så i alltför många fall; vi upplever att vi inte har några stabila, långvariga band för att andra inte finns där för oss. Detta gäller flera personer som jag har pratat med i min ålder, vilket innebär att det inte kan vara några enstaka fall. Alltför många har upplevt osäkra förhållanden och instabila relationer med andra. Trots det anstränger sig få för att analysera sitt eget beteende och ändra det i fall där det behövs.

En människa är inget betyg, projekt eller arbete. Bara för att man anstränger sig och tillbringar tid med någon innebär det inte att det nödvändigtvis går bra. Att tillbringa tid med att läsa mer, arbeta mer och liknande leder allra oftast till högre betyg eller mer pengar, men en människa är ingen sak. Människor är föränderliga varelser som styrs av känslor och spontanitet; raka motsatsen till ett konkret resultat som man väntar sig efter en ansträngning. Om någon går igenom en svårare period i livet händer det ofta att de andra blir frustrerade på den eller att de enkelt vänder sig till någon eller några andra i ett försök att skapa nya band. Detta kan påverka någon annan och upprepa en serie handlingar till en ond cirkel, där personen i fråga inte helt vågar lita på att andra finns där och drar sig undan. Detta i sin tur kan ha två utfall: Antingen så drar man sig undan helt eller så skapar man band med andra som man lätt kan bryta senare. Oavsett vad så ökar ensamheten i båda fall.

Slutligen vill jag säga att jag inte bara är besviken på all kontakt som upphört mellan mig och andra. Jag är besviken på oss alla. Vi har för stora krav på oss själva och detta påverkar vår förmåga att skapa sammanhållning och känna samhörighet med varandra

Bianca M.-Info Express
hello@infoexpress.se