Hundratusentals skolelever kommer dagligen i kontakt med mobbning – som offer, mobbare eller vittnen. Man vet att omgivningens reaktioner har stor betydelse, men vad är det som avgör om andra elever kommer till offrets undsättning eller inte? Enligt en grupp Lundaforskare är vittnets egen ångest är en pådrivande faktor.
I två nya studier har forskarna undersökt det som kallas ”bystander-effekten”, det vill säga ögonvittnens villighet att rycka in till offrets försvar vid mobbning, och vad det är som påverkar denna.
– Det är kanske inte så förvånande, men det spelar stor roll om den mobbade tillhör den egna gruppen eller inte, säger Tomas Jungert som är docent i psykologi.
Tillhör den mobbade den egna gruppen brukar ett vittne som agerar drivas av inre motivation. Inre motivation är starkare och leder oftare till handling än yttre motivation, som drivs av belöning eller påtryckning utifrån.
– När ett vittne rycker in och hjälper ett okänt offer brukar det snarare handla om yttre motivation än inre, säger Tomas Jungert.
Lundaforskarna studerade också i vilken mån ångest var en pådrivande faktor för den som ingriper mot mobbning och kom fram till följande; ju mer benägen en person är att känna ångest desto troligare är det att hen ingriper. Detta gäller dock endast när den mobbade och vittnet ingår i samma grupp.
Att ångest spelar en viktig roll beror enligt forskarna på att den triggar i gång ett beteende: antingen känner sig vittnet tvingat att rycka in för att hjälpa offret eller så undviker hen aktivt att försätta sig i en obehaglig situation. I bådas fallen handlar om ett beteende som syftar till att minska vittnets egen ångest.
– Är den mobbade en person man inte känner kan det vara enklast att inte agera alls, säger Tomas Jungert. Att stoppa huvudet i sanden är däremot svårare om den utsatte tillhör ingruppen.
Större chans att få hjälp vid nätmobbning
Forskarna har också undersökt om traditionell mobbning eller cybermobbning, dvs via sociala medier, spelar roll för vittnets inre motivationen att hjälpa offret. Det visade sig att även om traditionell mobbning ansågs värre än cybermobbning, så var elever mer villiga att rycka in till den mobbades försvar om mobbningen ägde rum på nätet. Även här tros ångest ha en viktig förklaring till agerandet eftersom det kan kännas mindre farligt att agera vid cybermobbning än vid fysisk, traditionell mobbning.
Tomas Jungert och hans kollegor menar att det är viktigt att såväl elever som lärare reflekterar kring och känner till de drivkrafter som får elever att agera mot mobbning.
– Ett schysst beteende ger ringar på vattnet och skapar i längden en sundare kultur på skolorna.
Det finns idag en uppsjö av metoder – med varierande resultat – som ska minska mobbning i skolan. För ett par år sedan gjordes en stor internationell studie* som visade att många antimobbningsprogram faktiskt hade liten effekt (men det varierade beroende på typ av program och ålder på barnen).
– Sverige har idag ingen enhetlig antimobbningsstrategi, säger Tomas Jungert. Det borde vi ha och den borde vara forskningsbaserad, annars riskerar åtgärderna i värsta fall få motsatt effekt. Den aktuella forskningen tyder också på att anti-mobbningsprogram behöver hjälpa barn att förstå hur deras ångest påverkar deras vilja att hjälpa offer för mobbning.
* Jiménez-Barbero, J.A., et al., Effectiveness of anti-bullying school programs: A meta-analysis. Children and Youth Services Review, 2016. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0190740915301286
Källa: Lunds universitet
