– Forskare är en fantastisk resurs och många vill hjälpa till, säger Siv Andersson, professor i molekylär evolution och co-director vid det nationella forskningscentret SciLifeLab. Hon har varit med och fördelat pengar till 67 olika projekt över hela landet om coronaviruset och covid-19.
Under våren 2020 ställde SciLifeLab om verksamheten med fokus på det nya coronaviruset och covid-19. Redan i mars stod det klart att det krävdes akuta insatser, berättar Siv Andersson. Hon bjöds in till styrelsemöte för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse för att hålla en presentation om vad som då var känt om coronaviruset.
– De funderade på om de skulle gå in och satsa på att göra någonting i det akuta läget. Sedan kom de tillbaka drygt en vecka senare och sade att de var beredda att gå in med medel för testning av coronaviruset via SciLifeLab.
Ganska snabbt sattes ett labb upp vid Karolinska institutet (KI) för att testa för infektioner i realtid med Lars Engstrand som huvudansvarig.
Wallenbergstiftelsen satsade också 50 miljoner att fördela på olika forskningsprojekt. Intresset bland forskare var stort, berättar Siv Andersson.
– Vi fick in nästan 300 ansökningar fast utlysningen bara var öppen i sex dagar. I första fasen beviljade vi huvudsakligen projekt för teknikutveckling och utveckling av testmetoder, inklusive antikroppstester.
Efter att första beslutet om anslag fattats den 8 april gick ledningsgruppen igenom ansökningarna mer i detalj och delade in dem i ett tiotal olika områden, med experter som granskade ansökningar inom olika områden. Det slutade med att totalt 67 ansökningar beviljades – varav en fjärdedel vid Uppsala universitet och en fjärdedel vid Karolinska institutet. Resten kom från universitet över hela landet.
Det stora intresset kan delvis förklaras av att många forskare kan vinkla om sin forskning till ett fokus på coronaviruset, förklarar Siv Andersson.
– Det kan handla om allt ifrån utveckling av nya metoder för att spåra viruset och antikroppstester till studier av sekvensevolutionen och immunförsvaret. Eller forskning om läkemedelsutveckling och hur man spårar viruset i miljön från reningsverk, säger Siv Andersson.
– Sedan har vi också biobankerna, där vi gör en särskild satsning i Huddinge men även på andra universitet som samlar in prover vi tror blir värdefulla i många år framöver.
SciLifeLab håller också på att bygga upp en covid-19-dataportal där forskningsdata kan spridas och slussas vidare till en europeisk dataportal.
Redan nu har väldigt många vetenskapliga studier omgående gjorts tillgängliga via nätet så att andra forskare ska ha glädje av resultaten.
– Så måste man jobba i en sådan här kris. Samtidigt betyder det att forskningen inte är kvalitetsgranskad, utan vi är mitt uppe i forskningsprocessen. Som forskare vet man ju det men det är klart att för allmänheten kan det bli lite förvirrat. Vad är sanning och vad är ett forskningsresultat som kanske inte är hundraprocentigt genomgånget och kritiserat, säger Siv Andersson.
Hon som sitter i ledningen för SciLifeLab har befunnit sig mitt i händelsernas centrum och dagarna har fyllts av möten, diskussioner och samordning.
– Det har varit annorlunda och inte likt någonting jag har gjort under mina 40 år som forskare. Vi har haft ett helt annat arbetssätt och samtidigt ett väldigt stort medialt intresse.
Siv Andersson har varit co-director för SciLifeLab sedan 2017. Det nationella forskningscentret har funnits i nästan tio år och tog nyligen fram strategier för de kommande tio åren. Där ingår en stor satsning på it-sidan för att bättre ta tillvara all den data som genereras med hjälp av SciLifeLabs infrastruktur.
– Det behövs mer kompetens för att kunna hantera data, både rent praktiskt i olika system, metoder och mjukvara, men också förmågan att kunna extrahera kunskap ur data. Där tror vi att det finns ett stort behov av att lära upp nästa generation.
Hon har själv forskat i 40 år om dna-analys och sett arbetsmetoderna förändras ”ofattbart, obeskrivligt mycket”.
– Det är verkligen som science fiction, det fanns överhuvudtaget ingen möjlighet att förutse att den här utvecklingen skulle ske och nu tar man den för givet.
När hon började som forskare satt hon på biblioteket och skrev av hela dna-sekvenser. Idag räcker det att ta prover och lämna in dem för att få ut otroligt mycket mer information än vad som var möjligt då. Sedan börjar det egentliga arbetet med att hitta guldkornen i alla data.
– Man behöver ha en så pass djup förståelse att man förmår göra något av resultaten man får. Så att det faktiskt blir ny kunskap av det och inte bara statistik. Forskning är lite åt det konstnärliga hållet. Man tänker att naturvetenskap är så tekniskt, men det finns ett väldigt starkt skapandemoment i det här.
Om ett halvår lämnar Siv Andersson posten som co-director och återgår på heltid till sin forskargrupp på ett tiotal personer. Ämnet för forskningen är sekvensevolution, att förstå dna:t och hur det förändras genom tiden.
– Under årens lopp har jag använt olika bakterier för att studera det här. Just nu har jag fokus på två grupper, det ena är mjölksyrabakterier i bin och att förstå på populationsnivå hur dna:t förändras genom att studera enskilda celler. Det andra är en grupp med bakterier som har en ganska komplicerad cellstruktur.
Forskargruppen försöker förstå hur en cell kan gå från att vara väldigt enkel till att få någon form av struktur. De använder många olika tekniker, inte minst bioinformatik, som allt sammantaget kan ge en bild av hur det kan ha gått till.
Så det finns mycket kvar att utforska?
– Oerhört mycket. Man lär sig hur otroligt lite vi fortfarande förstår. Inte ens den enklaste lilla bakterie kan vi beskriva exakt hur den fungerar, vilket är ganska anmärkningsvärt. Vi kan göra bilar som kör själva men vi förstår inte ens hur den absolut enklaste cellen fungerar, säger Siv Andersson och funderar vidare:
– Det ser vi även nu med coronavirusutbrottet. Det är en liten rna-bit på 30 000 baser, det är ingenting. Hur kan ett sånt litet rna-fragment hota att fullständigt förstöra vår civilisation? Det är obegripligt egentligen.
Källa: Uppsala universitet – Annica Hulth
